Freden i Prag 1635

Stämmer det att trettioåriga kriget egentligen avslutades redan 1635, genom en fred mellan de tyska staterna, och att resten av kriget – dvs. till westfaliska freden 1648 – egentligen var ett helt annat krig som fördes med utländska makter?

Ja och nej. Fred slöts 1635, men den fungerade inte eftersom den endast inbegrep vissa av de deltagande tyska staterna, inte alla, och nonchalerade de utländska makter (i synnerhet Sverige) som var indragna i konflikten.

Bakgrunden var det svenska nederlaget i slaget vid Nördlingen 1634, som fick åtskilliga tyska furstar att vilja förhandla om fred med kejsar Ferdinand II. I spetsen gick den sachsiske kurfursten Johann Georg. Tio veckor efter slaget vid Nördlingen slöt han ett preliminärt avtal med kejsarens representanter i Pirna. Enligt överenskommelsen fick han behålla Lausitz (som han vunnit när han stred för kejsarens räkning i början av kriget, innan han bytte sida och slöt upp bakom Gustav II Adolf). Den slutliga freden mellan Johann Georg och Ferdinand slöts i Prag den 30 maj 1635. Eftersom den sachsiske kurfursten var den mäktigaste av de protestantiska furstar som gripit till vapen som svenska allierade fick freden stor betydelse för hur andra tyska härskare ställde sig.

För kejsaren var Pragfreden en kompromiss med verkligheten. Viktiga principer offrades för att reducera antalet fiender, nu när man äntligen hade ett bra förhandlingsläge. Alltså mildrade kejsaren restitutionsediktet, det beslut som krävde att f.d. kyrklig mark skulle återställas till kyrkan. De tyska furstar som anslöt sig till fredsavtalet fick fyrtioårig dispens från ediktets bestämmelser och kunde under denna tid behålla de kyrkliga territorier som de eller deras föregångare tillägnat sig mellan 1552 och 1627 – bestämmelserna var formulerade så att dispensen i praktiken blev permanent och inte begränsad till fyra decennier. Den augsburgska religionsfreden från 1500-talet bekräftades: förvisso stod det Ferdinand fritt att fortsätta angripa protestantismen i sina egna arvländer, men inte i andra furstendömen.

Minst lika viktig var principen att tyska furstendömen och stater inte fick sluta allianser sinsemellan eller med utländska furstar. Detta var en dödsstöt för Katolska ligan och det protestantiska Heilbronnförbundet, som visserligen redan blivit militärt överspelade – Katolska ligan efter slaget vid Breitenfeld, Heilbronnförbundet efter slaget vid Nördlingen – men som likväl existerade. Nu avskaffades förbunden.

Freden innehöll även en klausul om att de tyska staternas väpnade styrkor skulle kunna samlas under respektive furstes befäl och utgöra en gemensam tysk riksarmé. Denna skulle brukas mot invaderande trupper från andra länder, arméer som inte hade något i Tyskland att göra. Slutligen beslöts att alla som bekämpat kejsar Ferdinand skulle få amnesti, med undantag för ett antal furstar som kejsaren såg som huvudfiender, däribland ättlingarna till Fredrik V av Pfalz (”Vinterkungen” av Böhmen, som stått i centrum för motståndet mot kejsaren under krigets första fas).

Ferdinand II accepterade även territoriella uppoffringar. Johann Georg av Sachsen fick, såsom redan var överenskommet, hela Lausitz. Kejsaren bekräftade den brandenburgske markgrevens krav på det av svenskarna ockuperade Pommern. Detta stärkte de två mäktigaste protestantiska furstarna.

Pragfredens principer var viktiga: från och med nu avfördes religionen från krigets agenda och många tyska stater slöt fred med varandra. Det ”tyska kriget”, inbördeskriget, var i teorin över. Om det inte varit för de främmande makterna – Sverige, Frankrike, Spanien och Nederländerna – hade kriget varit slut. Dessvärre var det inte längre upp till tyskarna att avgöra sitt öde. Oavsett hur mycket furstarna och kejsaren pläderade för en gemensam front kvarstod faktum att utländska arméer befann sig i Tyskland, och de skulle snart bli fler. Dessutom var ett antal tyska furstar, inte bara den pfalziska familjen, undantagna från freden, och de hade allt att vinna på kämpa vidare. Pragfreden kom därför att gå till historien som ett av flera misslyckade försök att hejda en våldsspiral som i själva verket kom att bli ännu blodigare än tidigare under de år som följde.