Nazisterna och kapitalismen

”Vilken syn hade Adolf Hitler och nazisterna på kapitalismen? Var de förespråkare för den eller motsatte de sig den?”

Både den tyska nazismen och den närbesläktade italienska fascismen rymde starka antikapitalistiska strömningar. Mussolini, som hade rötterna inom socialismen, gjorde aldrig någon hemlighet av att han föraktade kapitalismen, eftersom kapitalister gärna urartade till dekadenta individualister och andefattiga materialister som var likgiltiga för nationens behov. Däremot applåderade han kapitalismens profitjakt, eftersom denna rimmade väl med hans eget avståndstagande från jämlikhets- och jämställdhetstankar. Det fascistiska samhället skulle vara orättvist för orättvisans egen skull. Detta skulle frambesvärja en dynamik som förde utvecklingen framåt och successivt rensade ut de svaga.

De tyska nazisterna menade att kapitalismen var till sin natur skadlig, eftersom den var utpräglat internationell, styrd av bolag och investerare långt bortom Tysklands gränser. Internationella industrikoncerner tillhörde partiets fiender, i synnerhet som (påstod man) de kontrollerades av judiskt kapital. Adolf Hitler personligen både fruktade och föraktade kapitalismen, som – enligt vad han gjorde gällande – tenderar att hålla nationer som gisslan och gynna en liten stormrik minoritet av judiska kosmopoliter, raka motsatsen till de ariska nationalister han hyllade. I den nazistiska ideologin framhävdes istället en typ av statlig planekonomi som påminde om forna dagars merkantilism, ett system som skulle tjäna nationen och folket och sporra till erövringar av råvaruresurser. Ur denna kombination av nationalism och socialism kan man härleda partiets egentliga beteckning: nationalsocialism.

Om Hitler var avogt inställd mot kapitalismen var andra nazister närmast hatiska. Hit hörde Ernst Röhm, SA:s ledare. Röhms socialistiska vision, samt de våldsamma metoder han brukade för att nå målet, utmanade Hitlers egen politik och var ett av de främsta skälen till 1934 års blodiga utrensning av honom och hans meningsfränder.

Men ideologi är en sak, praktisk politik en annan. Det är allmänt känt att den tyska industrikapitalismen och dess ledande företrädare, med Krupp i spetsen, var lojala mot Tredje riket och gynnades av Hitler. Prominenta kapitalister i både Tyskland och Italien uppfattade helt enkelt de högerradikala rörelserna som otrevliga men lämpliga allierade i kampen mot fackföreningar, kommunister och andra vänsterelement.