Vem var Maria Magdalena egentligen?

I filmer och TV-serier med nytestamentligt tema framställs Maria Magdalena nästan alltid som en ”dålig flicka” (ofta prostituerad), eller som en ”f.d. dålig flicka” som söker bot och bättring hos Jesus. Detta är – som jag bloggat om tidigare – ett medeltida påhitt. Men hur var hon i verkligheten, om vi utgår från de källor som finns?

I Nya testamentet nämns Maria Magdalena ett antal gånger i egenskap av Maria från Magdala. Det är viktigt att i detta sammanhang inte blanda ihop henne med andra kvinnor, med vilka hon senare kom att förknippas – i synnerhet med anonyma synderskor och med den Maria som är syster till Marta och Lasaros.

1. I Lukasevangeliet (Luk. 8:1–3) introduceras Maria Magdalena som en av de kvinnor som följde Jesus och lärjungarna. Hon sägs tidigare ha haft psykiska eller fysiska problem (”sju demoner” hade besatt henne – bibeltolkare har föreslagit epilepsi eller sinnessjukdom).

2. Hos Matteus, Markus och Johannes är Maria Magdalena en av de kvinnor som står nära korset på Golgata. Enligt Markus och Matteus har hon följt med Jesus genom Galileen. Lukas nämner visserligen ”kvinnorna som hade följt med honom från Galileen”, men han nämner inga namn (Luk. 23:49). Av fortsättningen på Lukas text (se nedan) framgår dock att Maria Magdalena var en av dessa kvinnor.

3. Enligt Matteus, Markus och Lukas var Maria Magdalena närvarande när Jesus begravdes.

4. Maria Magdalenas mest betydelsefulla roll i Bibeln är den hon spelar i samband med Jesu uppståndelse (Mark. 16:1–8; Matt. 28:1–10; Luk. 24:1–12; Joh. 20:1–2, 11–18). Evangelisternas redogörelse för händelsen skiljer sig åt på betydande sätt. Matteus skildrar kvinnorna som mer passiva individer än övriga evangelister gör. Johannesevangeliet ger Maria Magdalena en centralställning. Här finner vi den berömda scenen i vilken Jesus hindrar Maria Magdalena från att röra vid honom: ”Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ’De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.’ […] Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: ’Varför gråter du, kvinna?’ Hon svarade: ’De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.’ När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: ’Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?’ Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ’Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.’ Jesus sade till henne: ’Maria.’ Hon vände sig om och sade till honom: ’Rabbouni!’ (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: ’Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.’ Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.”

Detta är allt Bibeln har att berätta. I andra fornkyrkliga texter är hon ännu mer prominent, till exempel Petrusevangeliet (skrivet i mitten av 100-talet och bevarat i fragment), där hon uttryckligen kallas ”lärjunge”. På 200-talet benämndes Maria Magdalena apostola apostolorum (”apostlarnas apostel”) av den romerske kyrkofadern Hippolytus. Påven Leo den store (d. 461) refererade till henne som Maria Magdalene personam Ecclesiae gerens, ”Maria Magdalena som bär Kyrkans bild/person”. Hos gnostikerna blev hon ännu viktigare och fick till och med ett eget evangelium, som jag bloggade om för något år sedan. Överhuvudtaget tycks man under antiken ha ansett att Maria Magdalena var den viktigaste kvinnan i Jesu omkrets. Stundom framstår hon till och med som viktigare än Maria, Jesu moder. Den uppståndne väljer ju att först visa sig för Maria Magdalena, inte för sin mor.

Feministiska teologer gör gärna en stor poäng av Maria Magdalenas hypotetiska centralställning i den tidiga kyrkliga traditionen. Även inom annan forskning hävdas stundom att det under antiken skall ha funnits en religiös tradition som fokuserade starkt på Maria Magdalena och såg henne som Jesu främsta efterföljare, detta i skarp kontrast mot en rivaliserande, och till slut segrande, tradition, som satte Petrus i centrum. (Se till exempel Hannele Koivunen, The Woman who Understood Completely. A Semiotic Analysis of the Mary Magdalene Myth in the Gnostic Gospel of Mary, Acta Semiotica Fennica 3, Imatra 1994, och Elaine Pagels, The Gnostic Gospels, Random House, New York 1981.)

Så mycket är säkert att evangelisternas skildring av Maria Magdalenas roll efter Jesu uppståndelse resulterade i problem för fornkyrkans skriftställare. Maria Magdalena förväxlades ibland med Jungfru Maria, så exempelvis hos Efraim Syriern på 300-talet. Origenes uttryckte sin bestämda åsikt att Maria Magdalena var klart olämplig i rollen som första vittne, och Johannes Chrysostomos (d. 407) vidhåller att det korrekta hade varit om Jesus först hade uppenbarat sig för sin moder. Med andra ord: evangelisterna hade gjort Maria Magdalena viktigare än mer än en kyrkofader instinktivt önskade att hon skulle ha varit.

Om vi utifrån detta analyserar Maria Magdalena och sätter in henne i ett större historiskt sammanhang framgår följande:

”Maria från Magdala” hette egentligen – om vi accepterar hennes existens – Marjam, den arameiska formen av hebreiskans Mirjam. Magdala låg på Gennesarets sjös västra strand, fem kilometer norr om Tiberias. Utgrävningar har avslöjat en intressant samling mosaiker och byggnader från Jesu tid, däribland ett torn, ett större hus och en synagoga. Under vår tideräknings första århundrade var det en blomstrande fiske- och handelsstad som även gick under den grekiska beteckningen Tarichea. Flavius Josephus har skänkt oss en antagligen överdriven skildring av stadens storlek och betydelse; han anger att fiskeflottan bestod av 230 båtar. Det faktum att Maria kallas just ”Maria från Magdala” är intressant. Hon är den enda kvinnan i evangelierna som förknippas med en ort; alla andra namngivna kvinnor förknippas med sina män. De är omtalade i egenskap av dotter till, hustru till, mor till, och så vidare. Men Maria Magdalena står för sig själv, som en ensam stark kvinna utan manlig överhöghet. Redan på denna punkt är hon säregen.

Att judiska kvinnor mestadels omtalas som bihang till fäder, bröder och makar var ingen slump. Kvinnan i Jesu samhälle var, enligt alla tillgängliga källor, en med våra ögon sett förtryckt varelse, omgärdad av såväl sociala som verkliga murar. Kvinnans plats var i hemmet, innanför husets väggar. Det var inte givet att ens måltidsgästerna fick se henne. Fina flickor skulle förbli i kvinnorummet och undvika att möta männens blickar, ett strängt socialt påbud som även inkluderade blickar från nära besläktade män.

Totalt förtryck dock rådde inte. Ett sådant hade varit omöjligt att upprätthålla. Våra källor är dessutom alltför bristfälliga och fokuserade på ett fåtal geografiska regioner och på relativt välbeställda folkgrupper. De uppgifter vi har tillgång till ger oss i första hand inblickar i sociala miljöer där männen hade råd att hålla sig med vad vi idag skulle beteckna som lyxhustrur. Om kvinnans familj var fattig gällde inte de oskrivna reglerna om instängning i rum och hus; fattiga kvinnor var ju så illa tvungna att hämta vatten, arbeta på fälten, springa ärenden eller tigga.

Variationerna måste alltså ha varit legio. Icke desto mindre ger källorna ett så starkt och samlat intryck att det skall mycket till för att sudda ut bilden av patriarkatet. En man skulle aldrig gå bakom en kvinna, inte ens om det var hans fru, och det ansågs oanständigt för den vise att samtala med en kvinna på öppen plats. Den judiska flickan fick sällan någon utbildning eftersom studier i skrifterna var förbehållet pojkar. Hon hade inte rätt att åtnjuta rabbiners undervisning såvida inte hennes make råkade vara rabbin och på eget bevåg beslöt sig för att lära upp henne. Hon saknade fri bestämmanderätt över sin person och var i princip avstängd från deltagande i marknader, församlingar, tribunaler och alla andra typer av offentliga möten. Om hon levde i en rik familj var det hennes plikt att förbli i hemmet och delegera arbetsuppgifter mellan tjänarna; vid de tillfällen då hon trädde ut ur hemmets port skulle hon vara ordentligt beslöjad.

Ett par markanta undantag fanns emellertid från regeln om fina kvinnors relegering till hemmet, och ett av dessa är av stor vikt för förståelsen av Maria Magdalenas roll: begravningsceremonin. Vid begravningar förväntades kvinnor vara närvarande i syfte att sörja, gråta och smörja liket. På denna punkt fullgjorde Maria Magdalena och hennes medsystrar vid Jesu grav sin samhällsplikt. Men när de dessförinnan hade följt Jesus och tagit del av hans undervisning hade de trätt över gränsen för vad som ansågs acceptabelt. Att Jesus dessutom själv bröt mot tabun genom att välkomna syndare i sina kretsar och nytolka lagen gjorde inte saken bättre. Hoppet från ett liv som hedervärd kvinna i Magdala till ett kringflackande liv i lärjungaskaran var stort och djärvt.

Därtill kommer ytterligare ett betydelsefullt förhållande som vi lätt glömmer. Av den judiska kvinnans allmänna underordning följde att hennes ord ansågs väga lättare än mannens. Kvinnliga vittnesmål accepterades generellt sett inte i det judiska samhället. Det faktum att Maria Magdalena i evangelierna uppträder som kraftfullt vittne till Jesu uppståndelse är alltså remarkabelt.

Till detta kan läggas ytterligare en observation. När kvinnor förekommer i Nya testamentet nämns Maria från Magdala i regel först. Detta tyder på att hon var äldst i gruppen, eftersom anciennitetsprincipen var vägledande i sådana uppräkningar under epoken. Hon torde alltså ha varit medelålders; det har definitivt inte rört sig om en ung flicka.

Summa summarum: en stark kvinna, något till åren kommen, från en välmående småstad, som framgångsrikt bröt mot tabun och gjorde starkt intryck på sin samtid och på de efterföljande kristna generationerna. Ingen under antiken kom på tanken att länka henne till ett syndigt förflutet. Den kritik som förekom riktades snarare mot hennes centralställning inom kyrkan, som vissa ville skjuta över på andra gestalter i Nya testamentet.