Möttes Jesus och Judas i dödsriket?

Till de påskhistorier som jag ibland blir tillfrågad om hör den kristna tron att Jesus efter korsfästelsen begav sig till dödsriket för att frälsa alla dess invånare. Om Judas Iskariot, som förrådde honom, hade hunnit hänga sig borde Jesus rimligen ha befriat även honom. Eller? Hur hanterade man det problemet i historisk tid?

Detta uppfattades, mycket riktigt, som ett problem. Redan i senantikens Egypten skrevs redogörelser som tog upp frågan. I en av dessa texter skildras hur Döden kommer in i Jesu grav och finner den tom, eftersom Jesus begett sig till dödsriket – här kallat Amente, en förkristen egyptisk beteckning på Dödens domän – och befriar alla utom ärkesyndarna Kain, Herodes och Judas. Mot den senare riktar Jesus en omfattande förbannelse (”ve dig, ve dig tvåfalt”, och så vidare). Jesu beskrivning av vilket elände Judas har dragit över sin person och sin själ genom förräderiet sträcker sig över en halv sida i modern trycktext. Han uttalar sig i bittra liknelser om sin gamle lärjunge – ”hans lampas ljus har blivit släckt; hans hus har övergivits, och det har blivit såsom en ödemark. […] Mörkret har tagit honom för sin egendom, och ormen har fått honom som arvedel.” Tillsammans med Herodes och Kain måste Judas därför stanna i Amente i evighet.

I en annan koptisk berättelse om Jesu besök i dödsriket, på ytterst svaga grunder tillskriven aposteln Bartolomeus, återfinns ett ännu längre förbannelsetal över Judas Iskariot. Författaren lägger många hårda ord i Kristi mun. ”De änglar som befinner sig i Herrens följe kastade honom framstupa, hans tunga skars av, ljuset i hans öga har förstörts, håret på hans huvud har dragits bort. Hans mun har fyllts med trettio ormar på det att de må uppsluka honom.” De trettio ormarna bär namn som ”Ond avund”, ”Brist på medlidande”, ”Skvaller”, ”Hyckleri”, ”Frosseri”, ”Förräderi”, ”Vrede”, ”Falskhet”, ”Förakt”, ”Girighet” och ”Gudlöshet”.

I ett fragment benämnt Acta Andreas et Pauli, ”Andreas och Paulus gärningar”, skildras hur en apostel besöker Amente och möter Judas själ. Enligt historien ångrade Judas sitt förräderi och gav tillbaka pengarna, varefter han sökte upp Jesus och bad om förlåtelse. Jesus sände ut honom till öknen med order att göra bot och bättring; han ålade honom också att inte frukta någon annan än Gud. Emellertid hemsöktes den botgörande Judas av djävulen, som hotade att äta upp honom. Judas blev rädd och började tillbe Satan. Förtvivlad över sin belägenhet sökte han därefter nå fram till Jesus en gång till för att be om gudomlig nåd, men då var det för sent. Jesus hade förts bort för att dömas till döden och korsfästas på Golgata. I detta läge begick Judas självmord för att åtminstone kunna möta Jesus i dödsriket. Väl där fann han att Jesus frälste samtliga själar utom just hans. Detta gjorde Satan förtjust. Mörkrets furste konstaterade belåtet att ”vi är starkare än Jesus; han har varit tvungen att lämna kvar en själ åt oss.” Jesus beordrade då ärkeängeln Mikael att ta bort även Judas själ från dödsriket. Därefter förklarade Jesus dock för Judas att han själv hade saboterat sina chanser till räddning när han först tillbad Satan och därefter tog sitt liv. Alltså skickades Judas tillbaka till Amente, där han måste bli kvar till Yttersta domen.

Enligt en grekisk folksaga försökte Judas på eget bevåg hänga sig på det att hans själ skulle hinna ned till dödsriket innan Jesus anlände dit för att befria alla inspärrade själar. Olyckligtvis misslyckades hängningen i och med att trädet böjde sig för Judas tyngd, så att han dog alltför långsamt. När Judas äntligen anlände till dödsriket hade Jesus redan hunnit lämna detta bakom sig och uppstått från de döda. Judas måste stanna kvar utan hopp om räddning.