Et in Arcadia ego

Denna latinska devis förekommer ofta i äldre konst, liksom i äldre litteratur, och betyder i svensk översättning ”även i Arkadien [finns/fanns] jag”. Men vad syftar den på? Vem myntade frasen?

Termen har inget med antiken att göra utan hör hemma i barockeran, då den – såvitt vi vet – introducerades av den italienske målaren Giovanni Francesco Barbiero, mer känd som Guercino. På en av dennes tavlor, tillkommen under åren kring 1620, är frasen skriven under en dödskalle, som två herdar betraktar. Framför allt brukar termen förknippas med två tavlor av den franske målaren Nicolas Poussin, målade på 1620- och 1630-talen, som båda föreställer idealiserade herdar invid en grav i det grekiska landskapet Arkadien. Dödstemat har resulterat i att frasen brukar förknippas med Döden själv: även i det idylliska Arkadien finns han, och han kan dyka upp när man minst anar det, varför vi bör ta oss i akt. En alternativ tolkning, som var vanlig på 1700- och 1800-talen, går ut på att frasen istället bör förknippas med den person som vilar i graven (eller framträder som dödskalle) på målningarna. I så fall är betydelsen närmast ”även jag har en gång levt i Arkadien”, dvs. många av dem som idag förmultnar i jorden har en gång levt lycksaliga liv, något vi gör väl i att minnas när vi betänker vår egen situation.

Även om frasen tillhör barockeran stammar motivet med graven i Arkadien från antiken, närmare bestämt från Vergilius ekloger i Bucolica. Vergilius var mycket läst och beundrad under renässansen, varför det är föga förvånande att motivet dyker upp i litteratur och konst på 1400- och 1500-talen, dvs. innan frasen Et in Arcadia ego lades till. I synnerhet Jacopo Sannazaros verk Arcadia (1504) bidrog till att sprida Arkadiens idylliska rykte, som gjort för pastoral lyrik med herdar och herdinnor.

Att just Arkadien, av alla regioner, fick spela rollen som renässansens och barockens utopiska ideallandskap beror ytterst på att man redan under antiken gjorde en poäng av att det var ovanligt lantligt. Till skillnad den administrativa enheten med samma namn i dagens Grekland saknade det antika Arkadien kust. Det var ett inlandslandskap i Peloponnesos högland utan större städer. Den arkadiska befolkningen ansågs tillhöra Greklands urinvånare, vilka behöll kontrollen över Arkadien när övriga Peloponnesos erövrades av dorerna. Dessutom förknippades Arkadien med herdeguden Pan, som troddes leva där.