Sjudagarsveckan

”Vem uppfann sjudagarsveckan? Är den äldre än Genesis skapelseberättelse, som ju utspelas under sju dagar? Vem kopplade dagarna till gudarna/planeterna? Blev den någonsin giltig i romarriket?”

Orsaken till att folk i Främre Orienten började räkna med sjudagarsveckor är okänd. Det har spekulerats i att det berodde på observationer av sju stjärnor i specifika konstellationer, eller på observationer av månens faser, men allt detta är gissningar. Vad vi vet är att sumererna i Mesopotamien ansåg att sju var ett heligt tal och att de därför införlivade talet med myter och kult. Sjudagarsveckan slog igenom i hela Mesopotamien senast omkring 2300 f.Kr., men troligen hade den då länge varit i bruk i många stadsstater. På grund av det stora inflytande akkader, babylonier och assyrier hade på angränsande folk – inte minst genom krig och erövringar – spred sig sjudagarsveckan över hela kulturområdet och anammades även av israeliterna. Av detta följer att företeelsen är prominent i Gamla testamentet, till exempel i Moseböckernas skapelseberättelse.

I Rom användes länge en åttadagarsvecka, som ärvts från etruskerna, men när den julianska kalendern trädde i kraft under sista seklet f.Kr. fick den hård konkurrens från sjudagarsveckan. Senast på 100-talet e.Kr. har vi belägg för att romarna hade namngett veckodagarna efter solen, månen och de fem synliga planeterna. Söndag kallades dies Solis (”Solens dag”), måndag dies Lunae (”Månens dag”), tisdag dies Martis (”Mars dag”), onsdag dies Mercurii (”Merkurius dag”), torsdag dies Iovis (”Jupiters dag”), fredag dies Veneris (”Venus dag”), lördag dies Saturni (”Saturnus dag”).

De kristna övertog sjudagarsveckan från judarna, vilket ytterligare ökade dess popularitet under vår tideräknings första århundraden. Officiellt upphöjde Konstantin den store sjudagarsveckan till romersk tideräkningspraxis på 320-talet e.Kr.