Xenofon som legosoldat

Förra veckan fick jag den här frågan av en man som läst en annons om Xenofons gamla klassiker Anabasis: ”I teasern för boken sägs bland annat att […] boken bygger på en självupplevd händelse i författarens yngre år (401–399 f.Kr.), då han slog följe med de grekiska trupper som den persiske kungasonen Kyros värvat för att utmana storebrodern Artaxerxes i deras kamp om tronen. Kyros värvat greker? Dels trodde jag att greker och perser var varandras värsta fiender och därmed inte skulle slåss för varandra. Dels funderar man på legosoldater – om det nu var betalda soldater det handlar om – så tidigt i historien. Jag har i alla fall fått bilden av att greker slogs för sin stad eller allians och inte lejde ut sina tjänster.”

Legosoldatfenomenet är troligen lika gammalt som krigskonsten, och det var vida spritt under antiken. Att persiska härskare värvade grekiska soldater var inte märkligt, i synnerhet som perserna ofta framträdde som nära allierade med grekiska stater. Myten om en ihärdig arvfiendskap mellan greker och perser är nämligen bara en myt. I själva verket förändrades de politiska konjunkturerna ofta. Ett känt exempel är relationen mellan perserriket och Sparta, som växlade från bitter fiendskap till militär allians till förnyad fiendskap, osv.

De legosoldater som Xenofon anslöt sig till, ”de tiotusen”, rekryterades av Kyros den yngre, en tronpretendent som sökte ta makten från imperiets härskare Artaxerxes II. De deltog med framgång i slaget vid Kunaxa år 401 f.Kr., men eftersom Kyros dödades blev de arbetslösa och tvingades marschera till Svarta havet för att komma till säkerheten och hemlandet. Det är detta återtåg som Xenofon lägger huvudpunkten vid i sin skildring, vilket har gett honom en permanent plats i världslitteraturen.