Norrköpings historia

Förra veckan besvarade jag några frågor om svenska städer. Nu kan det vara dags för en till, om Norrköping. Staden framställs ofta som en ”f.d. industristad”, som ett tillverkningscentrum som mist sina fabriker och fått historiskt nya roller att spela, vilket lett till att staden förlorat en stor del av sin betydelse till grannen Linköping och halkat efter demografiskt. Hur såg det ut förr? Är Norrköping verkligen en gammal industristad, eller var den industriella fasen bara en parentes? Sverige industrialiserades ju först på 1800-talet, och Norrköping måste väl rimligen vara äldre än så?

Javisst. Staden har medeltida anor och växte fram ur en fiskeby, tidigast nämnd i källor år 1283. Fiskenäringen kompletterades av kvarnar vid strömmen, vars förmåga att alstra energi från vatten var avsevärd: vi känner till fyra kvarnar i början av 1300-talet, 22 på 1500-talet. Bönder sökte sig alltså till Norrköping både för att handla fisk och få säden mald. Det räckte för att byn under första hälften av 1300-talet skulle övergå till att bli stad, men den var inte stor, och den stod länge i skuggan av både Linköping och Söderköping. Ännu på 1570-talet hade Norrköping bara omkring 700 invånare.

Sedan bytte Norrköping karaktär från fiske- och kvarnstad till hamnstad. Under det sekel som följde var behovet av järn- och vapenexport stort, bland annat från produktionen vid Finspång, vilket gynnade Norrköping eftersom staden låg där den låg, vid Bråviken. Ju större export, desto större Norrköping. De goda konjunkturerna medförde att en viss produktion även förlades till utskeppningsorten, varför Holmens bruk grundades för vapentillverkning 1609. Befolkningen svällde till omkring 5 000 invånare. Väl att märka hade det stormaktstida Norrköping lätt kunnat bli ännu större om man haft möjlighet att bygga ut hamnen bättre. Stadens hamn måste kompletteras med såväl legala som illegala hamnar vid Bråviken och Slätbaken, och smugglingen var omfattande.

Men Norrköping var konjunkturberoende. När krigsperioden avslutades efter Karl X Gustavs död 1660 drabbades staden av en tillbakagång, som eskalerade efter det tidiga 1700-talets pestepidemi och rysshärjningar. Befolkningen sjönk till ca 2 600 invånare. När exportkonjunkturerna vände uppåt – den svenska järnexporten upplevde en guldålder på 1700-talet – ökade folkmängden igen.

Alldeles som frågeställaren anar var det inte förrän i nästa skede, på 1800-talet, som Norrköping blev en typisk industristad. På kort tid omvandlades den gamla distributionsorten till en produktionsort, framför allt på grund av storsatsningen på ylletillverkning. Den välutvecklade exportnäringen och tillgången till hamnen inspirerade till industriinvesteringar, med följd att Norrköping seglade upp till platsen som Sveriges tredje största stad.