Slottsbranden i Stockholm

Jag har tidigare besvarat frågan om hur stor skada slottsbranden i Stockholm den 7 maj 1697 åsamkade våra historiska handlingar. Idag väljer jag att besvara en annan fråga om samma katastrof. Vem var ansvarig för att branden bröt ut? Hittade man någon skyldig eller utsåg man en lämplig syndabock?

Branden började på vinden ovanför rikssalen vid tvåtiden på eftermiddagen. Hustrun till slottets brandmästare upptäckte rökutveckling och bad brandknekten Anders Andersson undersöka saken. När denne kommit upp på vinden insåg han vad som höll på att ske, men eftersom elden blockerade vägen till den enda brandbekämpningsutrustning man hade kunde han inte göra något.

Sedan hände allt fort. Byggnaderna evakuerades så effektivt att ingen behövde sätta livet till. Soldater, ämbetsmän och tjänstefolk räddade vad de kunde av lösöret, men elden spred sig snabbt eftersom slottstaket var gjort av koppar, som ledde värmen vidare och satte eld på bjälklaget. Dessutom var trossbottnarna torra och i dåligt skick.

En vanlig, och troligen korrekt, förklaring till branden är att skorstenarna var otäta. Det var ingen hemlighet att Tre Kronor var i stort behov av renovering. Slottsarkitekten Nicodemus Tessin, som redan byggt om norra längan, var mycket irriterad över att resten av byggnadskomplexet var så ålderstiget. Enligt en (helt osannolik) konspirationsteori låg Tessin själv bakom branden för att få möjlighet att bygga det slott som idag står på platsen.

Trots att huvudskulden bör läggas på alla de ansvariga som struntat i att renovera slottet började Kungliga slottsrätten kvickt söka efter en syndabock. Det framkom att Anders Andersson hade avvikit från sin post för att lämna en väv till brandmästarens hustru, detta på order av brandmästare Sven Lindberg själv, som i och med det använt viktig slottspersonal för privat bruk. Den andre brandknekten, Mattis Hansson, hade avvikit för att få sig en bit mat i köket. Domen föll i februari påföljande år: Sven Lindberg och Mattis Hansson dömdes till döden, Anders Andersson till fem gatlopp. Karl XII mildrade domarna, så att de förstnämnda fick sju gatlopp och sex års straffarbete på Carlstens fästning i Marstrand. För brandmästaren slutade historien likväl med döden, eftersom han avled i sviterna av gatloppet.