Led Karl XI av dyslexi?

Det cirkulerar många uppgifter om våra gamla kungligheters begåvning respektive brist på dylik. Jag har i en tidigare blogg kommenterat de obekräftade historierna om drottning Kristinas påstått stora bildning. Idag är det dags för Karl XI:s påstådda obildning. Var kungen, vilket ofta anges, verkligen dyslektiker och därför oförmögen att ta till sig den undervisning som meddelades till honom?

Ja, han var dyslektiker. De viktigaste rapporter som gör det möjligt att ställa diagnosen lämnades av kungens egen lärare, Emund Gripenhielm, med en bakgrund som historieprofessor i Uppsala, till riksrådet. Enligt Gripenhielm hade den unge kungen allvarliga koncentrationssvårigheter och följde inte med i undervisningen. Även andra samtida bedömare konstaterade att Karl XI var ointresserad av att läsa, rentav dålig på det. Till kungens uppenbara problem hörde rättstavning. Han hade en tendens att kasta om bokstäverna, något som även framgår av hans egna almanacksanteckningar, där afton stavas ”faton”. Även utländska iakttagare drog slutsatsen att Karl XI inte var något större ljus. Italienaren Lorenzo Magalotti, som besökte Sverige 1674, skrev i sin reseskildring att kungen var okunnig om det mesta och gav intryck av att vara blyg och rädd (såvida han inte satt till häst – då förvandlades han till en verklig kung).

De problem Karl XI led av skulle idag med största sannolikhet ha karaktäriserats som dyslektiska. Men på 1600-talet visste man inte vad dyslexi var för något. Alltså drog man slutsatsen att kungen var dum och obegåvad, något som skulle visa sig fullständigt felaktigt när det under skånska kriget föll på Karl XI:s lott att vrida klockan rätt, besegra dansken och skapa fred i landet.