När blev Uppsala stad?

Efter gårdagens blogg om icke-staden Berga släpper jag fram en fråga till. Det är inte någon hemlighet att dagens Uppsala ursprungligen hette Östra Aros och att stadens prominens kommer av att den fick ta över ärkebiskopssätet från (Gamla) Uppsala 1273. Men var Östra Aros stad redan då? Eller flyttades sätet från en by till en annan? När kan man betrakta dagens Uppsala som en riktig (urbaniserad) stad?

Entydiga skriftliga belägg saknas, men genom arkeologin kan vi komma åt den materiella aspekten av utvecklingen. En allmän rekommendation till dem som önskar botanisera i Östra Aros/Uppsalas äldsta stadshistoria är därför att läsa Magnus Elfwendahls avhandling Från skärva till kärl (1999). Elfwendahl har undersökt skärvor av keramiska kärl, typiska arkeologiska kvarlevor i medeltidsstäder. Hans resultat pekar på en klar förskjutning i hushållsseder samt mat- och dryckesvanor i 1200-talets Östra Aros/Uppsala. Genom att utgå från dessa kan man komma långt i utvärderingen av stadens urbanisering.

Byn, sedermera staden, vid Fyrisåns mynning var typiskt svensk såtillvida att den var byggd i trä, särskilt ek. Husen var till en början uppförda med skiftesverksteknik. Om vi kunnat träda in i byggnaderna under 1100-talet och första hälften av 1200-talet skulle vi ha funnit att köken, med våra ögon sett, var mycket enkla. Matkulturen var gemensam för hela hushållet, och kärlen var ofta tillverkade i enkel lergodsteknik. Den storman i Östra Aros som önskade vinna ryktbarhet i byn och dess omland var tvungen att satsa på kvantitet snarare än kvalitet, dvs. ordna stora gästabud. Maten sattes då fram på långbord, medan dryckeskärlen placerades på mindre ställningar, detta i linje med gammal landsbygdstradition.

Men en förändring var på väg. Under 1200-talets första hälft konkurrerades de enkla lergodskärlen ut av kostbarare produkter, till exempel blyglaserade kannor och tillbringare samt handfat i metall. Under andra hälften av seklet vällde kulturella impulser från kontinenten in över Uppland. Matkulturen blev socialt differentierad. Nya kärl introducerades, inte minst stengods, och importkeramiken blev av bättre kvalitet.

Utvecklingen i ärkebiskopens nya stad märktes också på sättet man byggde hus. Vid sidan av de gamla skiftesverkshusen uppfördes nu knuttimrade byggnader. Den enkla härden, som tidigare varit placerad mitt i rummet, flyttades till ett hörn och avlöstes så småningom av en murad konstruktion.

Den här typen av vardagsdetaljer är karaktäristiska uttryck för en social transformation som vi förknippar med medeltida urbanisering: Östra Aros upphörde att vara en by. I brist på bättre utgångspunkter är därför överförandet av ärkebiskopens säte på 1270-talet en god utgångspunkt för spekulationerna om när dagens Uppsala på allvar kan räknas som stad. (Självfallet finns det inget som hindrar att den inledande urbaniseringsprocessen redan var avklarad vid tillfället, något som underlättade biskoparnas och riksledningens beslut att flytta ärkebiskopssätet.)