Självständiga slavriken i Surinam?

Det sägs att förrymda slavar – refererade till som marroner eller marooner – grundade egna riken i den holländska kolonin Surinam, och att dessa ännu lever kvar. Är det sant?

Surinam var en av få nederländska kolonier i Amerika som anlades för att rendera inkomster via plantagejordbruk; övriga kolonier var snarare att betrakta som handelsutposter. Problemet var att Nederländernas styrka låg just i handeln, inte i förmågan att kontrollera landområden med väpnade trupper. Detta, samt det faktum att kolonisterna massimporterade slavar från Afrika, gav upphov till den utveckling frågeställaren syftar på.

Oroligheterna började när många slavar rymde från plantager vid kusten under decennierna kring år 1700, särskilt i samband med massrymningar 1714 och under andra hälften av 1720-talet. De lärde känna terrängen bättre än kolonisterna, och de införskaffade eldvapen under räder mot kolonins socker- och kaffeplantager. År 1730 försökte holländarna krossa motståndet genom avskräckande avrättningar. Elva tillfångatagna rymlingar avrättades på grymmast möjliga vis. En hängdes upp på en järnkrok som stacks rakt in i revbenen. Två kedjades vid pålar och brändes långsamt till döds. Sex kvinnor torterades tills de gav upp andan och två flickor halshöggs. Grymheten fick dock inte den önskade effekten. Motståndsviljan ökade istället för att minska.

Det utdragna kriget blev snart för kostsamt för Nederländerna. År 1749 slöt man fred. Guvernören överlämnade högtidligt en käpp med silverinläggningar till kapten Adoe, maroonernas ledare, till tecken på att han erkände deras självständighet. Adoe gav guvernören en egenhändigt tillverkad båge med pilar som gengåva.

Freden blev inte långvarig. Marooner som vägrade lyda under kapten Adoes välde gick till angrepp mot de nederländska plantagerna och bosättningarna redan 1750. Kriget fortsatte som tidigare, och kolonisternas situation förvärrades ytterligare av att en ny slavrevolt bröt ut 1757. Kolonisterna tvingades än en gång be om förhandlingar, och 1761–1762 slöts fred mellan samtliga stridande parter. Enligt 1761–1762 års avtal hade maroonerna och deras ättlingar rätt att årligen få en viss mängd vapen samt ammunition från holländarna mot att de lovade att hålla sig lugna, avstå från räder och sända tillbaka alla förrymda slavar som i fortsättningen sökte sig till deras samhälle. De gick även med på att inte dyka upp beväpnade i kolonins huvudstad Paramaribo i större antal än fem–sex åt gången samt att förlägga sina bosättningar på behörigt avstånd från plantagerna. Ett par vita ambassadörer skulle dessutom bo tillsammans med dem för att garantera goda relationer mellan de båda samhällena.

En resenär på 1700-talet, J.G. Stedman, skriver så här om de självständiga stammar som formades av maroonerna: ”Båda dessa stammar antogs, vid den tidpunkt jag syftar på, uppgå till allt som allt 3 000 individer. Endast några år senare beräknade emellertid de män som sändes ut för att besöka deras bosättningar att de sammanlagt uppgick till 15 000 eller 20 000 individer, inräknat fruar och barn. De håller redan på att bli myndiga i tonen och till och med oförskämda. De drar fram sina käppar med silverhandtag i öppet trots mot kolonisterna. De avtvingar dem alkohol och till och med pengar, och de påminner dem om hur grymt deras förfäder mördade deras föräldrar och äkta män.” (J.G. Stedman, Narrative of a Five Years’ Expedition, against the Revolted Negroes of Surinam […], from the Year 1772, to 1779, andra upplagan, Johnson och Payne, London 1806).

På 1800-talet utvecklades stamsamhällena självständigt i förhållande till kolonialmakten. De upprätthöll handelskontakter med kusten, men de lydde inte under Nederländernas välde. I den nutida republiken Surinam finns sex sådana samhällen, vilka väl att märka inte är självständiga utan lyder under staten: djuka, saramaka, matawai, aluku, paramaka och kwinti. Sammanlagt uppgår de – beräkningarna är omdiskuterade – till omkring 72 000 människor, vilket motsvarar ca 15 procent av republikens befolkning.