När uppfanns krutet?

Jag får ofta frågor om när och var uppfinningar gjordes. Ofta rör det sig om gamla innovationer som spreds över jorden långt innan noggranna uppteckningar gjordes, varför det idag finns gott om folk som grälar om vem som var först på plan. Kineserna brukar regelbundet dyka upp i diskussionen. Dagens fråga handlar om krut, som enligt så gott som alla verkligen var en kinesisk uppfinning. Men när gjordes den? Hur långt före alla andra var kineserna?

Det råder numera konsensus i forskarvärlden om att krutet går tillbaka på kinesiska alkemisters experiment under den epok som med europeisk terminologi brukar hänvisas till som senantiken och tidig medeltid. Redan omkring år 500 visste man i Kina att salpeter, en av krutets huvudingredienser, brinner med en stark flamma, men det dröjer till 800-talet innan vi får skriftliga hänvisningar till ett ämne som troligen är identiskt med krut. Helt säkra på att kineserna löst krutets gåta blir vi dock först genom en skrift från 1040-talet, där en formel för kruttillverkning är antecknad. Väl att märka var detta inte samma typ av krut som vi använder idag. Andelen salpeter var alldeles för låg för att ämnet skulle bli verkligt explosivt, varför detta krut lär ha brukats för att framställa flammor snarare än explosioner. Under de sekler som följde vidareutvecklade dock kineserna krutet – stundom med skriftligt noterade dödsolyckor som bieffekter – så att det fick de egenskaper vi förknippar med det. Senast på 1200-talet, troligen redan på 1100-talet, tillverkades eldvapen i Kina.

Araber och européer var senkomlingar i sammanhanget. Det står klart att de fick krutet på grund av kontakter – både krigiska och fredliga – med folk i öster i mitten av 1200-talet. Eldvapen, som kanoner, introducerades på de västeuropeiska slagfälten på 1300-talet, men det dröjde länge innan de på allvar kunde konkurrera med långbågar och armborst.