Strutsen, huvudet och sanden

”Varifrån kommer uppfattningen om att strutsen sticker huvudet i sanden vid tecken på fara? Alla som satt sig in i saken vet ju att det är en bluff, men hur långt kan man spåra bluffen? Vem var först?” Så lyder en fråga som jag fick för någon månad sedan.

Myten kan spåras till antiken. Den romerske skribenten Plinius den äldre noterade under vår tideräknings första sekel, i det omfattande verket Naturalis historia, att strutsen – om fara hotar – gömmer huvudet och halsen bakom buskar i tron hela kroppen då blir osynlig. Ur detta påstående, som säkert har cirkulerat även i andra antika och forntida skrifter, utvecklades idén att strutsen sticker huvudet i sanden.

Det är mycket riktigt en bluff. När fara hotar reagerar strutsen genom att springa iväg – och då kan det gå mycket fort – eller genom att försvara sig, något som mycket väl kan sluta med att den förmodade angriparen dör. Det enda i strutsens beteende som vagt påminner om talesättet ”att sticka huvudet i sanden” är den i djurvärlden vanliga metoden att spela död (när den är omringad och inte kan fly), men i så fall ligger strutsen på marken med huvudet fullt synligt.

Eftersom missuppfattningen är belagd sedan två millennier är det omöjligt att räkna ut hur den har uppkommit. Enligt en hypotes grundar sig idén på att strutsar ibland faktiskt gräver i marken, till exempel för att söka efter vatten eller rötter eller för att lägga ägg.