Slavernas urhem och Balkankolonisation

Varifrån kommer de slaviska folken? Hur kommer det sig att de idag återfinns på Balkan, trots att de inte tycks ha levt där under antiken?

Forskare – lingvister och arkeologer – har haft mycket svårt att enas om var slavernas urhem var beläget. Till saken hör att frågan sedan länge är infekterad av nationalistiska försök att förlägga urhemmet till specifika länder. Den åsikt man vanligen möter i äldre redogörelser är att slaverna före sin utbredning söder- och västerut levde i trakten av Pripetträsken i nuvarande Vitryssland och norra Ukraina. Åtskilliga moderna historiker föredrar att placera dem i ett större västukrainskt område mellan floderna Bug och Dnepr.

När slaverna dyker upp i klassiska författares skrifter på 400- och 500-talen e.Kr. definierades de som två språkligt närbesläktade grupper, på latin benämnda Slaveni och Antes. Den grekiske historieskrivaren Prokopios skildrar på 500-talet slaverna som fattiga människor, vilka lever i hyddor i skogar, vid floder eller vid träsk. De uppges strida till fots och vara specialister på bakhåll. Smärre slavisktalande grupper hade redan i mitten av 500-talet tillåtits bosätta sig söder om Donau, men Östroms främsta erfarenheter av slaver utgjordes av de snabba plundringståg som då och då genomfördes från andra sidan floden. Av allt att döma företog vid denna tid även enskilda slaviska grupper en successiv kolonisering av nuvarande Tjeckien, Slovakien och stora delar av östra Tyskland.

Avarerna – ett ryttarfolk som väl att märka inte var slaviskt – lade på 560-talet under sig flera dåligt organiserade slaviska hövdinga- och furstendömena. Vissa slaviska grupper inordnades i den avariska militärapparaten, medan andra flydde söderut undan angriparna. Därmed inleddes på 570- och 580-talen en storskalig slavisk immigration och kolonisering av området söder om Donau. Särskilt första hälften av 580-talet brukar betraktas som en förödande fas, med plundringar, belägringar och östromerska territoriella förluster.

Under en kort period såg det ut som om den östromerska regimen i Konstantinopel skulle lyckas vrida klockan tillbaka. Efter det att fred slutits med det sasanidiska Iran år 591 vände sig den militärt skicklige kejsar Maurikios norrut. Inom kort hade Östrom återtagit det militära initiativet och kastat tillbaka de avariska ryttarna till Donaus norra strand. Kriget gick ut på att återta städerna, inte att driva bort de slaviska kolonisterna från landsbygden. Dessa uppfattades inte som militära hot; dessutom trodde man sig kunna göra dem till lojala undersåtar när väl huvudfienden, avarerna, var krossad. År 601 förde Maurikios sin armé långt norr om gränsen och vann en stor seger vid floden Tisza.

Därefter hände något ödesdigert. För att slutgiltigt få bukt med avarhotet beordrade Maurikios den stridströtta armén att övervintra i dessa fientliga, nordliga trakter. Därmed sjönk soldatmoralen till upprorsstämning, och Maurikios störtades av en officer vid namn Fokas. Denne måste omgående försvara imperiet mot en lång följd av sasanidiska angrepp, vilket under påföljande decennier omöjliggjorde alla militära insatser på Balkan. Kriget mot Iran, och senare mot araberna, tvingade på 600-talet kejsarna att koncentrera sig på de östliga fronterna och lämna Balkan åt dess öde. Den slaviska koloniseringen kunde därför fortsätta med oförminskad styrka. Tack vare en samling mirakelberättelser om Sankt Demetrios vet vi att Thessaloniki, en av kejsardömets allra viktigaste städer, redan under 600-talets andra decennium hade förvandlats till en grekisk ö i ett hav av slaviska bosättningar. Inom kort hade hela nuvarande Grekland ända ned till Peloponnesos yttersta sydspets överflyglats av slaverna. Det tog kejsarna hundratals år att återta territorierna.