Vilken konstnär går inte förlorad i mig!

För ett par månader sedan fick jag följande fråga: Varifrån kommer uttrycket ”Vilken konstnär går inte förlorad i mig!”?

Meningen återfinns i den romerske författaren Suetonius verk om de romerska kejsarna och lyder i latinskt original Qualis artifex pereo. Suetonius levde under decennierna kring år 100 e.Kr. och är mest känd för verket De vita Caesarum, ”Om kejsarnas liv”, som handlar om tolv romerska härskare från Julius Caesar till Domitianus. Suetonius lär ha skrivit boken i början av 120-talet. De vita Caesarum är huvudkälla till många av de anekdoter och hårresande historier som brukar förekomma när Caligula, Claudius, Nero och andra tidiga kejsare diskuteras, varför den har haft stor betydelse även för modern populärkultur. Förr tillmättes boken stort sanningsvärde, men idag är det lika vanligt att den avfärdas som en skvallerkrönika.

Suetonius hade, liksom flertalet romerska hävdatecknare, en mycket låg uppfattning om kejsar Nero och fyllde sin bok med overifierbara uppgifter om den lastbare potentatens illgärningar.  Det var således Suetonius som förmedlade (den osanna) historien om att Nero satte eld på Rom och spelade och sjöng medan han betraktade stadsbranden. Enligt Suetonius fick romarna till slut nog av kejsaren och störtade honom, varvid Nero flydde till ett gömställe utanför staden. Medan han förberedde sig på att dö skall han ha gått omkring och upprepat orden ”vilken konstnär går inte förlorad i mig!” Därefter, vid ljudet av en annalkande kurir från Rom, begick han självmord genom att stöta en dolk i strupen.

Ofta anges ovannämnda fras ha varit Neros sista ord, men enligt Suetonius sade Nero även en hel del annat innan döden inträdde. Allra sist skall han ha sagt ”Detta är trohet!”