Biskopen som svor och släckte

I en av de många stadsbränder som drabbat Sverige sägs det att ”borgmästaren grät och bad, men biskopen svor och släckte”. Vilken brand var det, och vilken biskop åsyftas?

Branden ägde rum i Karlstad den 2 juni 1865. Biskopen lystrade till namnet Anton Niklas Sundberg, en färgstark figur som på sin tid var en av landets mest namnkunniga gestalter, såväl av akademiska som av kyrkliga och politiska skäl. Efter att ha varit professor vid Lunds universitet utsågs Sundberg 1864 till biskop i Karlstad, ett år före den brand som gjort hans namn ihågkommet i staden. Han lämnade Karlstad 1870 för Uppsala, där han var ärkebiskop ända till sin död år 1900, en ovanligt lång period.

I samband med flytten till Karlstad blev Sundberg också politiker, eftersom biskopar ägde rätt att delta i ståndsriksdagarna. Den sista hölls visserligen redan 1865, men Sundbergs politiska bana överlevde påföljande års representationsreform. Han var talman i andra kammaren 1867–1872, ledamot i första kammaren 1877–1892 (talman 1878–1880), och var påtänkt (men blev inte) som statsminister 1887. Lägg därtill att Sundberg valdes in i Svenska Akademien 1874 och även innehade poster i andra akademier, och det är inte svårt att inse varför han i efterhand framstår som en av den oscarianska erans centralgestalter.

Det cirkulerade många historier om Sundberg och hans, för präster, ovanligt mustiga språk. Ett känt exempel är hur han, efter att ha missat tåget, konstaterade att ”där gick tåget åt helvete, och jag som skulle med”. Ett annat exempel är Sundbergs föga kristliga omdöme ”näst gudlighet och sedlighet finns det inget värre än små snapsglas”. Långt ifrån alla Sundbergcitat kan dock beläggas. Folk tyckte helt enkelt om att lägga dylika lustigheter i den kände ärkebiskopens mun.

När det gäller släckningsarbetet i Karlstad hade Sundberg, svordomarna till trots, begränsad framgång. Förutom biskopsgården, domkyrkan gamla gymnasiet och ett fåtal andra hus blev hela staden lågornas rov.