Fanns det kvinnliga borgmästare?

Frågan dök upp ett par gånger förra året, i samband med diskussioner rörande huruvida sådana borde lanseras på moderna medeltidsfestivaler. Vore det anakronistiskt eller inte?

Kvinnornas ställning i städer tillhör inte de aspekter av det medeltida samhället som folk i gemen brukar känna till, eftersom sådant sällan berörs i historieböcker, men det är inte svårt att ta reda på fakta om man vänder sig till bevarade källor. Vi finner då att det fanns en stor skillnad mellan medeltida teori och medeltida praktik, men också att det fanns en gräns för i hur stor utsträckning praktiken kunde avvika från teorin.

Med borgare avser vi hantverkare, köpmän och andra fria yrkesutövare i städerna, vilka ägde burskap. För det mesta var detta liktydigt med att man förfogade över grund (fast egendom) i staden, men brist på dylik kunde kompenseras genom erläggande av burskapsavgift. Reglerna skilde sig något mellan städerna på fastlandet och Visby, där burskapsavgiften ersattes av en borgensförpliktelse, men grundprinciperna var desamma. I teorin var borgerskapet ett stenhårt patriarkat, och att döma av lagarna hade endast män rätt att tillägna sig burskap, men vi har belägg för att bestämmelsen ignorerades. Den kvinnliga motsvarigheten till en borgare kallades borgerska, och även hon ägde medborgarrätt i staden. Borgerskor är inte ovanliga i bevarade urkunder och tänkeböcker. De kunde driva egen yrkesverksamhet – vilken de ärvt från fader, make eller annan anhörig – och förfoga över fast egendom, alldeles som om de varit män.

Det var borgarna som regerade i staden, något som gav dem både privilegier och skyldigheter. De hade rätt att delta i allmän rådstuga (”byamot”) samt dömas efter stadslagen. Borgarna ”gjorde borgerlig tunga”, det vill säga betalade (förmögenhets)skatt, och organiserade brandskydd, nattvakt och försvar. En borgerska undslapp inte sådana förpliktelser, vilket självfallet även gav henne ett visst inflytande.

Men sedan var det stopp. De svenska borgarnas ledare kom under 1200-talet att anta prominenta titlar, importerade från Tyskland, och organisera sig i råd. En rådman bar i officiella sammanhang den latinska titeln consul. Under andra hälften av seklet framträder i Sverige en rangskillnad mellan flertalet rådmän och vissa av dem, sedermera två åt gången, vilka ledde rådet och var stadens representanter utåt. Vi möter titlar som dominus (”herre”, i Söderköping 1253), magister burgensis (”borgarmästare”, i Stockholm 1297) och proconsul. Under första hälften av 1300-talet slog den tyska termen borgmästare slutgiltigt igenom. Dessa titlar kunde borgerskorna inte aspirera på. Det inflytande kvinnor utövade över rådmän och borgmästare var informellt och indirekt. Även om en och annan förmögen och maktlysten änka nog gärna hade accepterat en ämbetsposition var det uteslutet att en av hennes kön skulle tillerkännas rätten därtill.