Vad betyder egentligen ”lord”?

I romaner och filmer om England förekommer mängder av adelstitlar – duke, earl, viscount, marquess, baron, etc. – vilka i regel är lätta att tolka eftersom det finns paralleller i andra länder. Men vad betyder ”lord”? Ordet används ju om alla möjliga engelska adelsmän och förekommer ideligen i litteratur och film när någon adresserar en finare herre (”my lord”). Här finns tydligen inga paralleller i vårt eget land.

Ordet lord går ytterst tillbaka på tidigmedeltida maktförhållanden. Under denna epok vilade makten i England – liksom i Skandinavien – på kontrollen av människor. Det spelade ingen större roll om kungen hade stora resurser om han inte omsatte dem i krigare, präster och andra lojala undersåtar. Kött, öl, bröd, med mera, skulle bjudas ut frikostigt i hallarna, så att kungen fick så många och så trogna anhängare som möjligt. Krigen avgjordes inte sällan av att en kung på detta sätt rekryterade fler och bättre stridsmän än grannarna. Vederbörandes förmåga att attrahera följesmän utgör ledmotiv i många litterära verk från epoken, exempelvis Beowulfkvädet.

De stridbara truppernas numerär stod självfallet i proportion till kungens/arbetsgivarens ekonomiska potential: ju större ägor, desto större möjligheter att försörja slagskämpar. Dessutom krävdes mellanhänder som administrerade utdelningen av mat och gåvor. Det var på denna punkt lorden kom in i bilden. Ursprungligen stavades det fornengelska ordet hlaford, vilket betyder ”förvarare av bröd”. Så kallades en lokal potentat i det anglosaxiska England när denne agerade i egenskap av brödutdelare till tjänare och undersåtar, inklusive krigare som åt kungens bröd. I dokument kom titeln sedermera att jämställas med latinets dominus (”herre”) och brukades som allmän benämning på överhetspersoner, inklusive Gud Fader själv. Det brittiska överhuset kallas, som bekant, fortfarande The House of Lords.