Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Den 19 februari 1954 överfördes Krim från Ryssland till Ukraina, en förändring som var av marginell utrikespolitisk betydelse när det begav sig – båda länderna ingick ju i Sovjetunionen – men som fått desto större konsekvenser i nutiden. Ingen som följt med i nyhetsmedia under det gångna året har kunnat undgå den kris som spritt sig i östligaste Europa som en följd av händelserna på Krim. Eftersom halvön historiskt sett inte har ingått i de ukrainska kosackernas maktområde utan lytt under tatarer (Krimkhanatet) fanns det föga fog för 1954 års överflyttning, eller? Varför ägde den rum?

Jag har fått dylika spörsmål hela året, både under våren och hösten, men dröjt med att svara eftersom frågan helt enkelt är svår att ge ett korrekt svar på. Den formella sovjetiska förklaringen lämnar mycket övrigt att önska: enligt den skedde överföringen på grund av de stora ekonomiska och kulturella likheterna mellan Ukraina och Krim samt den geografiska närheten. Rimligen måste det ha funnits andra och tyngre vägande skäl, men de är inte lätta att hitta i källorna.

Ta bara det faktum att vi inte vet vem eller vilka som tog störst initiativ och var mest pådrivande. Den högste ansvarige för överföringen var Nikita Chrusjtjov, och det är ofta hans handlande som hamnar i fokus för analyser, men faktum är att Chrusjtjov vid denna tid endast var en av Sovjetunionens härskare, förvisso primus inter pares (tack vare hans ledande roll i själva kommunispartiet), men inte alls i den starka position som han innehade mellan 1956 och 1964.

Om det trots allt var Chrusjtjov som drev fram förändringen kan förklaringen lämpligen sökas i att Ukraina låg honom varmt om hjärtat. Chrusjtjov var visserligen inte född i landet, men han hade vistats där under långa perioder och även varit kommunistisk partichef där. Ukraina var en viktig maktbas för Chrusjtjov. Till saken hör också att det var 300 år sedan avtalet i Perejaslavl år 1654 slöts mellan kosackerna och tsaren i Moskva, en händelse som ofta räknas som avgörande för skapandet av de starka banden mellan Ukraina och Ryssland – i synnerhet i traditionell rysk historia brukar avtalet tillmätas stor betydelse. Detta gjorde överföringen till en, sett ur sovjetledningens perspektiv, bra symbolhandling för att markera de goda relationerna mellan ryssar och ukrainare.