”Sveriges förste författare”

Det sägs att en viss Petrus de Dacia var ”Sveriges förste författare”. Vad gjorde han som har förlänat honom denna benämning?

Egentligen hette han Per eller Peter och var gotlänning. Tillnamnet ”de Dacia” antyder endast i vilken nordlig del av världen han hörde hemma. Han föddes omkring 1235 och blev vid okänt tillfälle, senast 1261, novis i Dominikanorden. Deras skandinaviska provins hette Dacia, en vanlig latinsk felöversättning av Danmark.

För att få den utbildning han åstundade vistades Petrus en längre tid utomlands. Vi vet att han befann sig i Köln åren 1266–1269, där han förefaller ha följt Albertus Magnus undervisning. Därefter fortsatte gotlänningen till Paris, där han studerade under drygt ett år (1269–1270) och lär ha åhört föreläsningar av Thomas av Aquino. Men det var tiden i Köln som lämnade störst avtryck. Här lärde Petrus känna en ung och psykiskt labil kvinna vid namn Christina, som levde i byn Stommeln. Gotlänningen blev oerhört imponerad av Christinas fromhet och andliga gåvor. Sammanlagt besökte han Christina tretton gånger under Kölntiden, tre gånger på vägen från Paris till Skänninge i augusti-september 1270, tre gånger i september och oktober 1279 samt ytterligare en gång, troligen 1287. För Petrus var hon ett levande bevis på Guds kraft och nåd, och han släppte inte kontakten. Gotlänningen och tyskan brevväxlade kontinuerligt, och 32 av dessa brev har bevarats till eftervärlden.

Återkommen till Sverige gjorde Petrus karriär. Han var lektor hos dominikanerna i Skänninge 1271 och i Västerås 1272. Han reste troligen tillbaka till Skänninge, senast 1277, men tillträdde tjänsten som prior i Västeråskonventet i slutet av detta år eller början av 1278. År 1280 var han lektor i Visby, från 1286 prior vid stadens dominikankonvent. Dessutom avlade han besök i Sigtuna, Kalmar, Danmark (Halmstad och Århus), Norge (Oslo 1280) och Tyskland (Lübeck, Soest och Minden). Han bevistade ett dominikanskt generalkapitel, förmodligen det i Bordeaux 1287, strax efter det att han sista gången avlagt ett besök ett Stommeln.

Petrus de Dacias skrifter, samtliga på latin, har överlevt i den så kallade Jülich-handskriften (Codex Juliacensis), som troligen sammanställdes i Sankta Cecilias kloster i Köln efter 1312. Detta år avled Christina, och en helgonkult började spira kring hennes person. Förutom breven till Christina och andra personer i Stommeln utgörs Petrus litterära kvarlåtenskap av levnadsteckningen Vita Christinae Stumbelensis (”Christina av Stommelns liv”) och ett filosofiskt-teologiskt arbete benämnt De gratia naturam ditante (”Om nåden som berikar naturen”).

De gratia naturam ditante kan inte tävla med de skolastiska verk som producerades vid universiteten på kontinenten, men det är en god återspegling av den lärdom en nordisk student kunde ta del av i mitten av 1200-talet. Arbetet inleds med en dikt på 43 hexameterverser om Christina, vilka följs av en omfattande kommentar. Grundtanken är, såsom framgår av verkets titel, att Guds nåd berikar människans natur. Petrus hämtade argument hos lärofäder som Augustinus, Bernhard av Clairvaux, Albertus Magnus och Thomas av Aquino. Denna auktoritativa kristna lärdom, spetsad med rejäla doser nyplatonism, applicerade gotlänningen på vad han ansåg sig ha förstått av Christinas passion, hennes extaser och stigmatiseringar.

Vita Christinae Stumbelensis tycks ha krävt omkring ett decennium av arbete, avbrutet av långa pauser. Det är ingen helgonbiografi i termens egentliga bemärkelse utan snarare en svit berättelser om Petrus besök i Stommeln. Dessutom infogade Petrus brev som han fått från Christina och henne närstående personer samt omredigerade versioner av brev som han själv sänt till Stommeln. Petrus syfte var att visa på Christinas helighet, bekräfta att kvinnan var ett helgon, men i modern tid har en annan läsning dominerat. Man har analyserat verket som ett uttryck för kärleken, ”vänskapens mystik”, mellan Petrus och Christina. I berättelserna finns en stark religiös dramatik, skildrad med detaljskärpa. Christina råkar i extas och omges av ljuvliga dofter. Stundom faller hon i stel vanmakt, stundom i häftiga anfall. Djävulen attackerar henne, överhöljer henne med skit, driver in spikar i hennes kropp och vräker henne med kraft mot golvet – men till slut segrar Guds kärlek, och Christina återhämtar sig. Vid påsktiden blir hon stigmatiserad: på händer och fötter visar sig märken efter sår, och på handflatorna uppträder röda kors.

Petrus de Dacia avled i Visby under fastan år 1289. Den tysk-svenske kompositören Friedrich Mehler (1896–1981) skrev sedermera ett musikskådespel om honom, Petrus de Dacia, som med början 1929 under en lång följd av år (men dessvärre inte längre) kunde avnjutas i det sommartida Visby; jag såg det själv 1982. Musikverket, som framfördes i Sankt Nicolaus kyrkoruin, handlar om Petrus historia från det att han upptogs i dominikankonventet till utnämningen till prior.