Textilarbetet på gårdarna

För några månader sedan fick jag en fråga om kvinnornas arbete med textil på gårdarna före 1800-talet. ”Någon gång för en massa år sedan läste jag en uppgift om att i det förindustriella samhället använde  kvinnorna mellan 70–80% av sin vakna tid till textilberedning. Skörda/samla lin och ull. Karda, spinna, väva, sy, tvätta, laga. Det är ett påstående som är intressant och kanske inte helt orimligt. Men irriterande nog kommer jag inte ihåg var jag läst det och har inte kunnat följa upp det.” Frågeställaren undrar framför allt om sifferuppgiften stämmer. Hur viktigt var kvinnornas arbete med olika typer av textilproduktion?

Jag vet inte varifrån uppgiften stammar, men den kan avfärdas som orimlig. Ett skäl är att den typ av tidsstudier som kunde resultera i sådana procentsiffror inte existerade i det gamla bondesamhället. Lägg därtill att kvinnorna hade mycket annat att syssla med. Till deras övriga uppgifter hörde barnpassning, ölbryggning och skötandet av flertalet djur på gården (med ett fåtal undantag, som hästarna). Sett mot denna bakgrund är det osannolikt att de hann med att sätta av upp emot 80 procent av arbetsdagen till att arbeta med textilier – undantaget säsongsanställda kvinnor som var avlönade för att arbeta med ylleproduktion och linberedning.

Däremot stämmer det att textilproduktionen var en synnerligen högt värderad del av kvinnornas arbete. Förhållandet är uppenbart redan i källor från tidig medeltid. När männen värdesatte sina kvinnor utifrån arbetsinsatserna stod olika moment inom tillverkningen av textilier högst på listan. Kvinnorna tog hand ull och lin och förvandlade materialen steg för steg till färdiga klädesplagg. Allra högst yrkesstatus fick kvinnor som hade lärt sig konsten att åstadkomma fina broderier. En irisk mästerbrodös under tidig medeltid, en druinech, var i det närmaste oersättlig, vilket lagarnas författare villigt erkände när de jämförde hennes sociala prestige med drottningars; i praktiken lär dock endast besuttna rikemansdöttrar haft tid och råd att lära sig denna konst.

Att linodlingen ofta anförs som belägg för textilproduktionens arbetskrävande roll på gårdarna beror på att processen var ovanligt omfattande och invecklad. Arbetet inbegrep avlägsnande av fröknoppar (”repning”), uppmjukande ”rötning” på mark eller i vatten (alternativt fick linet stå ute på gärdesgårdarna under vintern), torkning av stänglar, bråkning och skäktning för att bli av med skävor (vedämnen), ytterligare uppmjukning av fibrer, med mera. Störst betydelse fick den svenska linodlingen från hälsingebygderna i söder till Ångermanland i norr, där den expanderade kraftigt från och med senmedeltiden.