Tasmaniernas undergång

På 1800-talet upphörde ett helt folk att existera. Tasmaniens urinvånare, som refererade till sig själva som parlevar och palawar, dog ut. Ofta betecknas historien om deras öde som folkmord. Vad var det egentligen som hände?

Ingen vet säkert. Ibland skyller man på sjukdomar, ibland på brittiska övergrepp. Till problemet hör att vi inte vet hur många tasmanierna var innan britterna började göra bekantskap med deras ö under åren kring 1800. Uppskattningarna varierar mellan 3 000 och 15 000 – det var under alla omständigheter inget stort folk. Det sannolika är att både epidemier (influensa, tuberkulos, lunginflammation, könssjukdomar, med mera) och våld från kolonisternas sida – såväl attacker för att döda som bortförandet av tasmanier som slavar – medverkade till att hastigt reducera befolkningen till små spillror, vilka inte lyckades överleva som folk. Däremot fortlever tusentals ättlingar till tasmanier och britter. Det var nämligen inte ovanligt att västerlänningarna kidnappade eller köpte tasmanska kvinnor. I den manligt präglade kolonivärlden var det ont om kvinnor, vilket föranledde säljägare och andra nykomlingar till mängder av övergrepp.

I början av 1830-talet, efter att urbefolkningen kuvats i ett långvarigt krig, fanns det endast kvar mellan 200 och 300 tasmanier, vilka förflyttades från Tasmanien till Flinders Island. Efter ytterligare epidemier återstod år 1847 endast 47 tasmanier, vilka flyttades till Oyster Cove söder om Hobart. Några decennier senare var även dessa döda. De lärde tvistar om exakt vilken tasmanier som skall räknas som den sista. Oftast anges Truganini, en kvinna som avled 1876, medan andra pekar på Fanny Cochrane Smith (d. 1905) som den allra sista renodlade tasmanskan.