Vem tänkte ut de geologiska tidsåldrarna?

”Vem tänkte ut de geologiska tidsåldrarna? Rimligtvis borde det skett efter Darwin.” Frågan nådde mig för några månader sedan.

Tanken att jordens ålder kan avläsas i geologiska skikt fick fast form i den danske naturforskaren och prästen Nicolaus Stenos arbeten redan på 1600-talet. Det dröjde dock ytterligare ett sekel innan forskare utformade en preliminär geologisk tidsskala för att skilja på olika berglager i jordskorpan; det var i detta skede man började tala om primär-, sekundär-, tertiär- och kvartärperioder. De två sistnämnda periodbeteckningarna (som med dagens terminologi motsvarar paleocen, pliocen, pleistocen och holocen) är fortfarande vanligt förekommande.

Under 1800-talet började allt fler forskare identifiera geologiska skikt genom att utgå från de fossiler skikten innehöll, och nu uppkom många namn på tidsåldrar. Eftersom britterna gick i spetsen för forskningen kom åtskilliga beteckningar att färgas av fynd i deras land. Ett känt exempel är Devon och Wales. Adam Sedgwick namngav devonperioden efter Devon och kambriumperioden efter Wales (Cambria är det latinska namnet för Wales). Ordovicium- och silurperioderna namngavs efter ordovicierna och silurerna, keltiska folk i antikens Wales. Silurperioden namngavs av Roderick Murchison, som utforskade berggrunden i södra Wales på 1830-talet. Ordoviciumperioden fick sitt namn av Charles Lapworth år 1879, sedan han dragit slutsatser utifrån fynd i den del av Wales där ordovicierna levt. Väl att märka var britterna inte främmande för att dra in andra områden i namngivningsprocessen, under förutsättning att de hade använt fynd från regionerna i sin forskning. Permperioden namngavs således av Murchison efter forskningar baserade på fynd i ryska Perm. Icke-brittiska forskare följde samma princip. Juraperioden fick följaktligen sitt namn av Jurabergen, där den franske geologen Alexandre Brogniart gjorde undersökningar. Andra beteckningar hade inget med specifika orter och regioner att göra. Karbon- och kritaperioderna syftar på de rika förekomster av kol respektive krita (kalciumkarbonat) som fanns i undersökningsområdena ifråga. Triasperioden (av trias, latin för triad) fick sitt namn 1834 sedan man utgått från tre olika geologiska fyndlager.

Idag definieras perioderna av International Commission on Stratigraphy, som i sin tur lyder under International Union of Geological Sciences.