Tåget över Bält

Gick verkligen Karl X Gustav och hans armé över Bält? I alla historiska redogörelser hänvisar man till händelsen som ”tåget över Bält”, men tog inte kungen i själva verket en omväg och undvek Stora Bält?

Svaret är beroende av hur man definierar Stora Bält. Svenskarna konfronterade som bekant två vattenbarriärer, Lilla Bält (som skiljer Jylland från Fyn) och Stora Bält (som skiljer Fyn från Själland). Båda bälten måste korsas för att Karl X Gustav skulle kunna tvinga fram en snabb och fördelaktig fred. Om man med Stora Bält avser just det vatten som finns mellan Fyn och Själland, och bara detta, blir svaret på ovanstående fråga ja: han tog en omväg. Om man med Stora Bält även menar de smärre intilliggande sunden, vilka utgör anslutande delar av Stora Bält, blir svaret nej.

I Lilla Bälts fall fanns det inget alternativ, varför svenska armén tågade över den 30 januari 1658. Beslutet var inte svårt att ta, eftersom isen gjorde det omöjligt för flottan att ta sig fram och bistå trupperna och vägen mellan jylländska Frederiksodde och Fyn, via Brandsø, var kort. Eftersom danskarna formerade sig till motstånd gick det inte fullt lika enkelt som man hoppats, varvid isen brast och två tyska skvadroner gick förlorade. Men bortsett från det var framgången total och armén tog Fyn i besittning.

I nästa skede blev det svårare. Stora Bält är mycket större än Lilla Bält och var därmed en formidabel utmaning. Medan Karl X Gustav befann sig i Odense lät han göra preliminära undersökningar av de två alternativ som öppnade sig: att antingen tåga österut och ta sig till Själland direkt eller att välja den sydliga omvägen via småöarna Langeland, Lolland och Falster. Det förra alternativet skulle på kort tid föra armén till den danske kungens hjärtland, men det var betydligt mer riskabelt än det senare. Langelandsbält (mellan Langeland och Lolland) är bara 12 km brett, vilket reducerade risken för att soldaterna skulle drunkna. Efter att man undersökt isens bärkraft valdes därför alternativ 2. Den 5 och 6 februari tågade armén i sydöstlig riktning och nådde Själland via Falster. Eftersom danskarna aldrig trott att svenskarna skulle våga sig på ismarschen var motståndet närmast obefintligt.