Krigsbyten eller stöldgods?

Bör Sverige lämna tillbaka de krigsbyten som togs på 1600-talet, till exempel Djävulsbibeln, som vi tog från tjeckerna? Egentligen rör det ju sig om stöldgods, eller?

Jag får ofta sådana frågor, och de förekommer ideligen i media. Sanningen är att det, ur rent juridiskt perspektiv, inte alls rör sig om stöldgods. Krigstida plundring som följdes av formella fredsavtal erhöll nämligen i äldre tid per automatik status av – i folkrättslig bemärkelse – helt legitima vinster, enligt samma logik som segrar på slagfältet kunde resultera i territoriell utvidgning. Visst, vi kan lämna tillbaka stormaktstidens ihopplundrade konstverk i alla fall, men det finns inga internationella avtal eller lagar som så kräver. Tvärtom.

För att förstå krigsbyteskulturen under 1600-talet är det viktigt att man först och främst inser konstverkens och böckernas betydelse för den personliga och nationella prestigen. Den som hade ett stort bibliotek, en stor boksamling eller en stor uppsättning vackra bronsstatyer glänste inför grannarna och skänkte ära åt sitt land. En av furstarnas poänger med att föra krig var att de önskade ta dylik ära från en annan furste och skänka den till sig själva och sitt rike. Alla parter insåg detta och agerade därefter.

Trettioåriga kriget – den konflikt som genererade så många svenska krigsbyten – formade sig följaktligen till en veritabel uppvisning i plundring, hämndplundring och ny plundring. Den första stora incidenten, som kom att utgöra mönster för tillvägagångssättet, var plundringen av den pfalziska huvudstaden Heidelberg år 1622. De kejserliga och Katolska ligan hade i flera år stridit mot kurfurst Fredrik V och berövat honom den böhmiska kungatronen, men eftersom Fredrik fortsatte kämpa var hans huvudstad ett lockande byte för knektarna. Framför allt erövrades kurfurstens ryktbara boksamling, Bibliotheca Palatina, den viktigaste i den protestantiska kultursfären. Böckerna fördes senare till Rom av den lärde greken Leo Allatius och förvaras fortfarande i Vatikanstaten, utom en mindre del som faktiskt återbördades till Heidelberg 1816.

Heidelbergs plundring resulterade i en förutsägbar revansch när svenskarna under Gustav II Adolf fick krigslyckan att vända. År 1632 fick kurfurst Fredrik, som åtföljde den svenska armén, möjlighet att hämnas på Katolska ligan och dess ledare Maximilian av Bayern. Sedan de svenska trupperna intagit München utsattes Maximilians konstsamling för lika effektiv plundring som Maximilian tio år tidigare hade utsatt Fredriks samling för.

Taktiken hade kommit för att stanna. Ett av skälen till att svenskarna år 1648, när de var fullt medvetna om att kriget höll på att ta slut, valde att plundra just Lillsidan av Prag var att detta var en av få ännu inte plundrade storstäder inom räckhåll. Det var vid detta tillfälle som den ovannämnda Djävulsbibeln togs som krigsbyte, liksom många andra kulturskatter.