Dick Harrison
Alla som gjort någorlunda stora ansträngningar att spela piano, även undertecknad, har någon gång konfronterat noterna till ett av Ludwig van Beethovens mest kända verk, den 25:e bagatellen i a-moll, mer känd som Für Elise. Vem var Elise?
Musikstycket publicerades så sent som 1867, fyra decennier efter Beethovens död, av Ludwig Nohl, som hävdade att originalmanuskriptet var daterat den 27 april 1810. Nohl var den förste som gjorde gällande att mästaren kallat det ”Für Elise”. Eftersom handskriften har förlorats kan Nohls uppgift inte kontrolleras. Det finns forskare som menar att Nohl bluffade och att originalet med ”Für Elise”- texten aldrig har existerat. Förvisso betvivlar ingen seriös forskare att Beethoven skrev musiken, men det behöver alltså inte ha varit han som lanserade styckets namn.
Mot denna osäkra bakgrund kommer det knappast som en överraskning att det är svårt att lokalisera en historisk Elise. Det har föreslagits att Nohl skrev av fel och att Beethoven egentligen hade skrivit ”Für Therese”, syftande på Therese Malfatti, som kompositören förgäves friade till 1810. Andra har menat att verklighetens Elise var Elisabeth Röckel, en sopran som Beethoven kände väl och som stundom kallades Elise. En av de senaste hypoteserna (2012) gör gällande att Elise var en tredje person, Juliane Katharine Elisabet Barensfeld, ett musikaliskt underbarn som brukade kalla sig Elise. Som tonåring levde hon i Wien, där hon bland annat tog sånglektioner av Antonio Salieri, och ingick i den krets Beethoven rörde sig i.
Ingen av dessa hypoteser kan dock ledas i bevisning. Den kvinna som döljer sig bakom världens kanske mest spelade pianostycke är för överskådlig tid dömd att förbli en gåta. Eftersom vi saknar bevis för att det var Beethoven själv som började kalla stycket ”Für Elise” kan en helt annan person mycket väl ha varit upphovsman till bagatellens titel och därmed ha uppkallat verket efter sin hustru eller dotter.