Postgången inför westfaliska freden

Hur gick det till när de delegater som på 1640-talet diskuterade fred i Westfalen höll kontakt med sina kungar, drottningar och riksråd på hemmaplan? Det måste ha varit hopplöst svårt, med tanke på den usla infrastrukturen och det pågående kriget. Var det kommunikationsproblemen som gjorde att trettioåriga kriget blev så långt?

Nej, men det bidrog utan tvekan till att försena förhandlingarna. Det enda som fungerade riktigt bra var kontakten mellan de delegater som befann sig i Münster och de som levde i Osnabrück, de två westfaliska städer där diskussionerna ägde rum. Eftersom katolikerna var koncentrerade till Münster och protestanterna till Osnabrück, och eftersom påvens delegat Fabio Chigi vägrade diskutera med kättare (dvs. alla icke-katoliker), krävdes kringgående manövrar för att lösa praktiska problem, och detta klarade man av i ett tidigt skede. Det var värre med kontakterna mellan städerna i Westfalen och de deltagande delegaternas hemländer.

Ett postsystem inrättades för att diplomaterna skulle kunna stå i kontakt med allierade och överordnade, vilket resulterade i att stora mängder dokument och brev producerades och skickades mellan städer och fältläger. Postgången fungerade dock allt annat än tillfredsställande, vilket ledde till betydande förseningar. Det tog mellan tio och tolv dagar för ett brev att färdas från Westfalen till Paris eller Wien, medan ett brev till Madrid tog mellan 23 och 30 dagar att leverera. Under åren 1643–1645, när det rådde krigstillstånd mellan Danmark och Sverige, tog det mycket längre tid för ett brev från Osnabrück att nå Stockholm, och även efter freden i Brömsebro krävdes minst 20 dagar.

Svårigheterna skall dock inte överdrivas. Alla visste ju om problemet, varför man gjorde sitt bästa för att finna på lösningar. Den vanligaste metoden var att fursten på förhand gav diplomaten noggranna instruktioner och vittgående mandat i stil med ”du bör helst inte gå med på det och det, men om det visar sig omöjligt att få fienden med på noterna kan du gå med på det i alla fall”. Dessa hemliga instruktioner färgade av sig på förhandlingarna i ännu högre grad än förseningarna i postgången. Svenskarna framförde gärna territoriella krav som de visste skulle vara svårsmälta för fienden, men de var hela tiden beredda att sänka kraven. De kejserligas diplomater var redan från början beredda att återge den pfalziska grevefamiljen kurfurstevärdigheten vid Rhen, men de dröjde så länge de kunde – enligt sina instruktioner – med att avslöja detta för motparterna.