Kyrkomålarnas färger

I redogörelser för hur man färgade förr i tiden stirrar sig författarna ofta blinda på växtfärger i allmänhet och textilfärgning i synnerhet. Men vilka färgämnen användes i Sverige till vanliga målningar, till exempel när man skulle måla kyrkväggar och skulpturer?

Dylika pigment, vars historia ytterst går tillbaka till grottmålningarnas tid, baserades länge på naturligt förekommande jordfärger, såsom järnhydroxid (gult), järnoxid (rött) och mangandioxid (brunt). Om dessa fälls ut på leror får vi färger som gulockra, terra och umbra, och om de bränns får vi bland annat rödockra och bränd umbra. Dessa pigment brukas ännu i våra dagar och var med säkerhet kända i medeltidens Sverige. Detsamma gäller organiska färger, lättåtkomliga men ljuskänsliga, som sedan urminnes tid har utvunnits ur plantor och insekter. Det största problemet med alla dessa jord- och växtfärger var att de var lika kulörfattiga som de var lätta att framställa. Redan i forntidens högkulturer hade konstnärerna därför lärt sig använda pulvriserade och bearbetade mineraler, och den kunskapen ärvdes av senare generationer.

Mineralfärgerna tillverkades genom en mödosam process som bestod i att färgämnet maldes till pulver och sedan behandlades med vatten. Hela processen brukar benämnas rivning. Den som rev färg måste vara kunnig om varje enskilt ämnes karaktäristika, vilka färger som blev bättre av att malas länge och vilka som snarare riskerade att förlora sin lyster vid för lång behandling. Färgberedaren måste dessutom känna till vilka bindemedel som var bäst för respektive färg, och här fanns åtskilligt att välja mellan: lim, äggvita, honung, vax (inklusive öronvax), kalk, med mera. Produktion av färg var alltså ett synnerligen specialiserat hantverk, vilket tidigt beskrevs i handböcker. Tekniken att framställa dyrbara färger var så komplicerad att många länder, däribland Sverige, blev importberoende. Av detta följer att färgen blev både dyr och exklusiv.

Den högst värderade röda målarfärgen var cinnober. I starkt ljus kan färgen svartna, men trots det har stora mängder medeltida cinnober överlevt till våra dagar. I naturen förekommer färgämnet som ett scharlakansrött mineral. Under århundradena efter Kristi födelse började dessutom kineserna framställa cinnober på konstgjord väg, genom blandning och sammansmältning av kvicksilver och svavel. Omvandlat till färgpigment är ämnet tungt och täckande; det närmast kräver att även de andra färgerna på paletten är klara och lysande. Cinnober var dock mycket i inköp. Den viktigaste fyndigheten låg (och ligger) i det spanska Almadén. Därför föredrog medeltidsmålarna i regel att använda det billigare mönja (blyoxid). Mönja gav en klar röd färg, som även den svartnar med tiden. Mönjefärg brukades med entusiasm av miniatyrmålare, till exempel munkar som satt och målade begynnelsebokstäver på pergament. Faktum är att ordet mönja kommer av ett latinskt ord för röd färg, minium, som även har gett upphov till ordet miniatyr.

Om cinnober var dyrt var guldfärg ännu dyrare. Guld uppfattades som alla färgers sammanfattning, en manifestation av eld och solljus, av Guds allmakt och nåd. Om man hade råd slösade man därför med guld i kyrkorna: som bakgrund till målningar av Gud och änglarna, i helgonens glorior, i de heliga skrifterna och på altarbordet.

Verkligt god blå färg var ännu mer sällsynt än guld. Allra bäst var den blå färg som utvanns ur lapis lazuli, och den bästa kvaliteten av detta ämne stod att finna i nuvarande Afghanistan. Mineralen behandlades med diverse ämnen, varefter den såldes för stora summor. Eftersom färgpulvret hade sin hemvist så långt borta fick det i medeltidens Europa namnet ”från andra sidan havet”, lat. ultramarinus, varav vårt nuvarande ”ultramarin”. Eftersom ultramarin var på tok för dyrt för de allra flesta experimenterade medeltidsmänniskorna ihärdigt för att få fram billigare varianter. En vanlig metod var att blanda kopparämnen, urin och kalk.

För att få fram gula färgnyanser satte medeltidsmålarna i högre grad än annars sin lit till organiska ämnen. I särklass dyrast var saffran, som gav en kraftig gul färg (krocin). Vi har belägg för att saffransimport till Norden förekom i början av 1300-talet, men med tanke på omkostnaderna är det osannolikt att färgämnet fick någon större betydelse. Det lättaste sättet att få fram grönt var att blanda gult och blått.