Gog och Magog

Vilka är Gog och Magog? Namnen förekommer i många böcker och som namn på diverse geografiska företeelser. Har namnen någon historisk bakgrund?

Bakgrunden är biblisk. Namnen förekommer i Gamla testamentet och i åtskilliga senare tillkomna verk. Betydelsen varierar dock kraftigt: ibland syftar Gog och Magog på enskilda personer, ibland på folk, ibland på geografiska områden. I Första Mosebok är Magog namnet på en av Jafets söner, vilket gör honom till sonson till Noa och en av de första människor som återbefolkade jorden efter syndafloden. I Hesekiels bok (kap. 38 och 39), som möjligen kan gå tillbaka på texter från 500-talet f.Kr., förekommer Gog och Magog för första gången tillsammans – här är Magog ett fientligt land och Gog dess furste. I nästa skede blev det allt vanligare att Gog och Magog nämndes tillsammans, i regel åsyftande fjärran belägna länder och härskare. Ibland förknippas namnen med Afrika, ibland med nordliga områden i Asien, ibland med Europa. Den enda gemensamma nämnaren är att Gog och Magog befinner sig på långt avstånd från textförfattarna. Under de första seklerna av vår tideräkning hade Gog och Magog kommit att beteckna några av de farligaste (och sista) fienderna till de sant troende, ibland identifierade med skyterna. Flavius Josephus skriver att Alexander den store hade låtit bygga en stor port av järn i Georgien för att skydda folk i söder från de nordliga barbarerna.

Denna uppfattning övertogs av de kristna. I Uppenbarelseboken målas en vision upp, i vilken Satan kallar på Gog och Magog – skildrade som onda folk från hela världen – för att kriga mot Kristus i en stor slutuppgörelse. I Jordanes 500-talsverk om gotisk historia anges att Magog var en av goternas anfäder, en uppfattning som delas av 600-talsbiskopen Isidorus av Sevilla. I Koranen utvecklades traditionen vidare. Här är Gogs och Magogs folk ett farligt släkte som lever norr om en nordlig bergskedja, antagligen Kaukasus, och som måste betvingas genom att man bygger murar för att hejda dem. I längden är detta fåfäng möda, eftersom Gud till slut skall låta muren falla, varefter Gogs och Magogs folk skall välla fram över jorden.

Under medeltiden gjordes åtskilliga försök i Europa att identifiera Gog och Magog, eller deras ättlingar, med folk i norr och öster, bland annat hunner, khazarer, saracener och mongoler. I den fiktiva historien om Mandevilles resor, ett 1300-talsarbete, identifieras Gog och Magog med Israels tio försvunna stammar. Både Marco Polo och Ibn Battuta, två av medeltidens största resenärer, trodde sig veta på ett ungefär var Gogs och Magogs land var beläget, men varken de eller någon annan uppgav sig ha besökt det.

Nämnas bör också att den gotiska traditionen att inlemma Gog och Magog i den egna genealogin fick en intressant fortsättning i göticismens Sverige. På 1500-talet placerade Johannes Magnus de båda figurerna i sin fiktiva historia om Sveriges äldsta hävder. De första svenska kungarna skall, enligt Johannes Magnus, härstamma från Magog, som i sin tur var son till Jafet.