Chaplin, USA och kommunismen

Charlie Chaplin lämnade på 1950-talet USA och fick inte återvända. Berodde det på att man trodde att han var kommunist? Var han verkligen det? Eller var Chaplin, som så många andra i Hollywood, ett offer för kalla krigets kommunistskräck?

Det finns inga belägg för att Chaplin var kommunist. För att förstå varför han bosatte sig i Schweiz och i flera decennier höll sig borta från USA måste man känna till den allmänna nedgång i popularitet och den politiska och massmediala utsatthet som Chaplin upplevde på 1940-talet och i början av 1950-talet, något som gjorde honom allt sårbarare. Till saken hör också att Chaplin inte var amerikansk medborgare. Han hade emigrerat från Storbritannien till USA och levt där länge, men juridiskt sett var han inte amerikan.

Bekymren inleddes i början av 1940-talet, och de var först inte politiska utan amorösa. Chaplin hade en kärleksaffär med unga aktrisen Joan Barry, som en tid senare hävdade att hon var gravid med hans barn. Chaplin protesterade och Berry svarade med att dra igång ett juridiskt faderskapsmål. Detta resulterade i negativ publicitet, och nu trädde J. Edgar Hoover in på scenen. FBI-chefen misstänkte att Chaplin hade för USA farliga åsikter och utnyttjade faderskapsmålet till att spä på ryktena om skådespelaren/regissören. Snart dök det upp anklagelser om att Chaplin skulle ha ägnat sig åt brottsliga sexuella utsvävningar. Skandalen var ett faktum, och det hade föga betydelse för Chaplins dalande popularitet att ingen av anklagelserna höll inför rätta. Däremot förlorade han faderskapsmålet mot Barry och ålades att betala underhåll tills hennes dotter blev 21 år gammal. Det blev inte bättre av att Chaplin, som var 54 år gammal, i nästa skede gifte sig med den blott 18 år gamla Oona O’Neill, dotter till författaren Eugene O’Neill.

Därefter tog Chaplinskandalerna en politisk vändning. Orsaken var nästa Chaplinfilm, Monsieur Verdoux (1947), som handlar om en fransk seriemördare. I filmen förekom åtskillig samhällskritik, vilket i vissa läger tolkades som att Chaplin tog avstånd från kapitalismen. Burop hördes i biosalongerna och filmen blev en ekonomisk flopp (i USA – den hade framgång utomlands).

Nu, i kalla krigets inledningsskede, när Sovjetunionen efterträdde Tyskland som Fienden med stort F, började allt fler röster höras som kallade Chaplin kommunist. Bevis saknades, men det räckte att han under andra världskriget, liksom många andra, hade talat sig varm för öppnandet av en andra front i Europa i syfte att bistå ryssarna i det gemensamma kriget mot Hitler, samt att han mött upp på diverse tillställningar i Los Angeles som ordnats av sovjetiska diplomater. År 1947 började FBI officiellt undersöka om det låg någon grund i misstankarna om att Chaplin var kommunist.

Chaplin förnekade anklagelserna. Han gjorde mer än så: han fördömde öppet myndigheternas kränkningar av personlig integritet och åsiktsfrihet och protesterade mot de rättegångar som hölls mot amerikanska kommunister. Motsättningarna mellan Chaplin och HUAC (House Un-American Activities Committee) växte fort. I pressen ställdes frågan varför Chaplin inte hade blivit amerikansk medborgare, något som betraktades som synnerligen skumt. Vissa kongressmän yrkade på att han skulle deporteras.

År 1952 fullbordade Chaplin ett av sina mästerverk, den opolitiska filmen Limelight. Premiären skulle äga rum i London, eftersom handlingen utspelade sig i den brittiska huvudstaden. Alltså for till Chaplin till England. Dagen efter det att han gått ombord på fartyget i New York drog USA:s regering in hans tillstånd att återkomma till USA. Om Chaplin ville återvända måste han först acceptera att bli förhörd om sina politiska och moraliska åsikter. Numera anses det klarlagt att Chaplin skulle ha klarat ett sådant förhör galant, eftersom det saknades belägg för att han utgjorde en fara, men Chaplin valde självmant att bli kvar i Europa. Enligt ett telegram var han helt enkelt trött på den hatfyllda stämningen i USA och ville hellre bo på andra sidan Atlanten.