Hur gamla är de äldsta svenska adelsätterna?

Jag tolkar frågan som syftande på de äldsta numera existerande ätterna, inte de äldsta överhuvudtaget (eftersom de är utdöda). Jag väljer även att bortse från diverse ingiften och illegitima barn, något som visserligen har resulterat i biologiska släktband men inte i juridiskt etablerad släkttillhörighet.

Flertalet av dagens adelsätter är tämligen unga, etablerade på 1600- och 1700-talen till följd av den immigration av soldater och ämbetsmän, samt nyadling av dugliga svenskar, som vid denna tid var vanligt förekommande. Om vi vänder blicken mot de äldre svenska frälsesläkterna reduceras fältet fort, och flertalet av dem kan inte härledas längre tillbaka än till 1300- eller 1400-talet – detta gäller även de utdöda, men i historisk litteratur prominenta, släkterna Vasa och Sture.

Den ursprungligen skånska ätten Tott (Thott) är känd sedan denna epok. Stamfadern hette Axel Åkesen, avliden tidigast 1356; han var ett av Magnus Erikssons skånska riksråd. Den småländska släkten Trolle härstammar från riddar Birger Knutsson, avliden tidigast 1367. Den uppländska ätten Banér kan spåra sina rötter till häradshövding Isak Björnsson, avliden tidigast 1388. Släkten Leijonhufvud kan spåras till Kristiern i sörmländska Brunnsberg, omnämnd i källorna från och med år 1356 och sedermera domare på Selaön. Ätten Kagg går tillbaka på Mats Kagge, omnämnd tidigast 1375. Och så vidare.

Släktnamnet Sparre är ett av de mer problematiska, eftersom vapensköldar med sparrmotiv (två snedbjälkar som sammanlöper i spetsig vinkel, utgående från sköldens bas) tillhörde de vanligare under medeltiden. Flera ätter brukar betecknas som Sparre (Sparre av Ellinge, Sparre av Hjulsta och Ängsö, Sparre av Tofta, etc.) men i samtliga fall landar vi på 1300-talet eller 1400-talet om vi söker deras ursprung. Den ätt som kallas Sparre av Vik härstammade från riddar Arnvid Gustafsson, som dödades vid Nyköpings gästabud 1317. Den ännu fortlevande släkten Sparre af Rossvik är betydligt yngre; den härstammar från den västgötske väpnaren Sigge Laurensson (d. 1442 eller 1443).

Oxenstiernorna går att spåra längre bakåt i tiden, men inte mycket längre. Såvitt källorna låter oss ana härstammar släkten från Östbo härad i småländska Finnveden. De första kända medlemmarna är en viss Gjurd Nilsson och dennes syster Ingrid. De levde under decennierna kring 1300. Gjurd, som förfogade över den karaktäristiska vapenskölden med oxpanna med horn, som långt senare skulle ge ätten dess namn, ägde jord bland annat i Byarums och Fryele socknar. Hans släkting, kanske bror, Torsten blev stamfader för ätten.

Om vi vänder blicken mot ätten Bielkes äldsta hävder kommer vi ytterligare ett par decennier bakåt i historien. Första gången släkten uppträder i källorna är år 1283, med riddar Ture Kettilsson. Han var en av männen i kretsen kring Magnus Ladulås och satt på 1290-talet i kung Birgers förmyndarregering. Vi känner också till Tures broder Nils, även han riddare. Däremot vet vi ingenting om fadern, mer än att denne givetvis bör ha lystrat till förnamnet Kettil. Möjligen stammade familjen från Västbo härad i Finnveden, åtminstone att döma av var Nils hade sina egendomar. Vapenskölden visade två bjälkar, något som på 1500-talet skulle leda till att medlemmarna började kalla sig Bielke.

Ätten Bonde, som härstammade från antingen Östergötland eller Småland, framträder med sin äldsta tänkbara representant på 1280-talet, då en viss riddar Torer Bonde bevittnade en stadfästelse av en donation till Vreta kloster. Det är dock inte klarlagt om herr Torer var släkt med senare medlemmar av släkten.

Huset Natt och Dag (en benämning som inte kom i allmänt bruk förrän på 1700-talet), med geometriskt delad vapensköld i två fält, det övre gyllene och det nedre blått, kan också spåras till Magnus Ladulås epok. Dess äldste kände stamfader är riddar Nils Sigridsson, lagman i Tiohärad och med stort jordinnehav i Östergötland (han är den äldste kände private gårdsägaren i Linköping), avliden tidigast 1299.

Längre tillbaka än så kommer vi inte. De äldre frälsesläkter som existerade på 1200-talet, och som brukar hänvisas till som exempelvis And, Ängel och Finstaätten, dog ut redan på medeltiden.