Medeltida fostring

Den norske kungen Håkon Adalsteinsfostre, som regerade i mitten av 900-talet, lär ha fått sitt tillnamn av att han uppfostrades av den engelske kungen Athelstan (vilket norrmännen uttalade Adalstein). Var det vanligt att kungafamiljer lät andra kungafamiljer uppfostra de egna barnen?

Ja, det var normalt i stora delar av Europa. Fostringen av grannarnas barn fyllde en viktig politisk funktion för de tidigmedeltida kungahusen, eftersom den band samman rikena i allianser baserade på nära personliga band, detta i en situation där institutionella möjligheter att skapa allianser saknades. Ett känt exempel, som fick stor historisk betydelse, inträffade när frankerhärskaren Karl Martell på 730-talet lät sin son Pippin (den blivande kung Pippin den lille) uppfostras hos kung Liutprand vid det langobardiska hovet i Pavia. Uppenbarligen var just denna fostran kortvarig. Historieskrivaren Paulus Diaconus nämner endast att Liutprand lät klippa av Pippins hår för att markera att denne skulle uppfattas som hans fosterson, varefter Pippin skickades hem med rika gåvor. Detta räckte dock för att skapa ett starkt band mellan Karl Martells och Liutprands släkter, som samarbetade militärt i kampen mot muslimerna i nuvarande Sydfrankrike. När påven bad Karl Martell om hjälp mot den langobardiska expansionen i Italien förklingade begäran därför ohörd. Däremot hörsammade Pippin själv en liknande kallelse på 750-talet, då Liutprands släkt inte längre regerade över langobarderna.

Sådana fostringsallianser är välkända även inom litteraturen. I det iriska eposet Táin Bó Cuailnge förstärks dramatiken avsevärt av att de två motståndarna i en för berättelsen central stridssekvens, tvekampen mellan Ferdia och hjälten Cú Chulainn, var fosterbröder. På Irland genomsyrade fostringsinstitutet hela det välbärgade samhället och satte till och med sin prägel på den språkliga terminologin för moderlig ömhet: en máthair var en strikt biologisk ”moder” medan en muimme var en ”mamma” som skötte om och uppfostrade sitt älskade fosterbarn. ”Modern” lämnade över barnet till ”mamman” när detta uppnått ca sju års ålder. Därigenom förstärktes de sociala nätverk som höll samman familjerna: barnen fick automatiskt nära, kärleksfulla band till minst två familjer i stället för en.