Skrattade von Moltke när han såg Vaxholms fästning?

Alla som varit i Vaxholm har antagligen hört historien om den gamle preussiske generalen Helmuth von Moltke d.ä., som bara skall ha skrattat två gånger i sitt liv – när svärmodern dog och när han såg Vaxholms fästning. Är historien sann?

Jag har själv hört historien, som mig veterligen endast är bekant hos oss svenskar, berättas om både Vaxholms och Varbergs fästningar, men Vaxholmsskrönan tycks vara äldst. Den är under alla omständigheter inte sann och torde ha sitt ursprung i den mellansvenska, antagligen främst den stockholmska, folkhumorn. Bakgrunden är tvådelad: dels blev de svenska 1800-talsfästningarna snabbt föråldrade i takt med att tekniken utvecklades, dels var det vanligt att stockholmare skämtade om de närmaste grannarna (ett parallellfall är alla historier om invånarna i Södertälje, ”Tälje tokar”). Att just von Moltke fick spela rollen som skrattare torde bero på hans rykte som allvarlig, skicklig och effektiv preussare, något av en ärkemilitär som inte lämnade något åt slumpen. Hans ovilja att säga mer än nödvändigt gjorde att han ofta hänvisades till som der große Schweiger, ”den store tystlåtne”. På grund av segrarna mot Österrike 1866 och Frankrike 1870–1871, vilka i hög grad bar von Moltkes signatur, var den preussiske generalen dessutom en av Europas kändaste och mest beundrade militärer.

Som kuriosa kan nämnas att von Moltke är den enda person född på 1700-talet (han föddes år 1800, vilket räknas till seklet 1701–1800), vars röst ännu går att lyssna på. År 1889 talade han in Shakespeare- och Goethetexter på två ännu bevarade cylindrar som tillhandahållits av A.T. Wangemann, en medhjälpare till Thomas Edison.