Varför är San Marino självständigt?

Det fanns en tid när det inte var det minsta besynnerligt att San Marino var en fri republik. Under 1300- och 1400-talen vimlade det av liknande stadskommuner i Italien, liksom i Tyskland. Alla dessa har gått under, men undantag för just San Marino. Varför lyckades denna stat bevara sin självständighet? Och hur klarade sig staten under andra världskriget?

Officiellt brukar företrädare för San Marino hävda att staten är världens äldsta republik, grundad som kristen tillflyktsort i början av 300-talet av den dalmatiske stenhuggaren Sankt Marinus. Legenden kan inte bekräftas och får närmast betraktas som en from skröna. När vi möter San Marino i texter från 800-talet och framåt visar det sig att området var ett av otaliga större bysamhällen i regionen, dominerat av den lokala biskopsmakten. Mellan 900-talet och 1100-talet utvecklades en fri stadskommun, i allt väsentligt enligt samma riktlinjer som i mängder av andra norditalienska städer. Tack vare framgångsrikt deltagande i regionala fejder på 1400-talet utökades San Marinos territorium från att bara ha varit baserat på Monte Titano till att omfatta ett betydligt större område.

Så långt fram i historien är det inget som skiljer San Marino från grannarna. Men därefter gick den lilla republiken sin egen väg. Medan övriga Nord- och Mellanitalien drogs in i större furstevälden, till exempel under Venedig, Florens, Milano eller Kyrkostaten, lyckades San Marino bevara sin frihet, trots att den lilla republiken till slut omgärdades av påvliga territorier. Vid ett fåtal tillfällen ockuperades visserligen republikens territorium av andra italienska makthavare, men ingen prioriterade att dra in det perifera bergsområdet permanent under en annan stats välde. Påvarna erkände officiellt San Marinos frihet på 1600-talet. Ett försök att likväl dra in området under Kyrkostaten på 1700-talet fallerade, sedan påven än en gång erkänt San Marinos självständighet.

Det allvarligaste hotet mot statens existens kom under de krig som följde på franska revolutionen. Fransmännen hade, både före och efter Napoleons maktuppsving, lätt kunnat radera ut San Marino från kartan, om de önskat. Tack vare klok och försiktig diplomati lyckades dock San Marinos ledning undvika den hotande undergången. Genom ett fördrag 1797 garanterades republikens självständighet, en garanti som upprepades av Wienkongressen 1814–1815.

Nästa hot inträdde i samband med Italiens enande under åren kring 1860, då alla kvarvarande furstestater på halvön upphörde att existera och underordnades den nya italienska monarkin. I egenskap av republik utan kopplingar till husen Bourbon och Habsburg stod dock San Marino utanför denna utveckling och lyckades 1862 utverka ett officiellt italienskt erkännande av statens självständighet. San Marino var tillräckligt litet och obetydligt för att Italiens kung och regering inte skulle bråka om saken.

Under 1900-talet har San Marinos självständighet aldrig ifrågasatts på allvar, men statens neutralitet sattes ur spel under andra världskriget, eftersom varken de allierade eller tyskarna respekterade statens territorium som neutralt område. I september 1944 utkämpades hårda strider i republiken, varefter allierade trupper under några månader ockuperade San Marino. Varken Mussolini, Hitler eller någon av de allierade ledarna försökte emellertid sudda ut statens gränser och avskaffa republiken.