Kriminella ligor under medeltiden?

Har vi källmaterial om kriminella ligor redan under medeltiden och tidigmodern tid, eller tillhör detta fenomen de senaste seklernas historia?

Kriminella ligor har sannolikt existerat så länge som det har funnits rikedomar att stjäla, varför det inte är förvånande att vi har källmaterial om dem från de epoker för vilka skriftliga dokument har bevarats i större omfattning. Det är inte svårt att skriva om ligor i Västeuropa under medeltiden. Stockholms tänkeböcker ger oss exempel på ökända kriminella i 1400-talets Sverige, och för Englands del dignar vi under källexempel redan för 1300-talet.

En av de mest fruktade kriminella ligorna i 1300-talets England var Folvillarna, en adlig familj från Leicestershire. Den leddes av Eustace de Folville, som begick sitt första kända våldsdåd år 1326. Tillsammans med bröderna Lawrence, Walter, Robert och Richard, samt ett femtiotal man, omringade och dödade han den höge ämbetsmannen (baron of the Exchequer) Roger Bellers i närheten av Melton Mowbray. Efter mordet inleddes rättegångsförhandlingar, och då de anklagade inte infann sig dömdes de fredlösa. Eftersom det var oroliga tider i England hade domen ingen större effekt; faktum är att den troligen ökade Folville-brödernas aptit för olagliga handlingar. De var ju redan fredlösa, så varför inte fortsätta på den inslagna banan? När de erhöll formell benådning efter Edvard II:s avsättning 1327 fortsatte de som tidigare. Klagomål över hur bröderna lade sig i bakhåll och kidnappade folk för lösesummor spreds mellan myndighetsinstanserna.

I spetsen för en tillfällig koalition av kriminella ligor tillfångatog Folvillarna den 14 januari 1332 den kunglige domaren sir Richard Willoughby på vägen mellan Grantham och Melton Mowbray. För att släppa honom fri krävde bandet en lösesumma på 1 300 mark, vilket de också fick. Innan summan erlagts flyttades Willoughby från det ena gömstället till det andra ute i skogarna. Folvillarna flyttade sig snabbare än myndigheternas soldater, och spejare varskodde dem när rättvisans män var i antågande. De dömdes än en gång fredlösa, men liksom vid förra tillfället visade sig domen verkningslös. När en kris i relationen mellan England och Skottland kort tid senare bröt ut tog Eustace de Folville tillfället i akt att erhålla amnesti från kungen som ersättning för sina insatser mot folket norr om gränsen.

Folvillarna kunde inte låta bli att fortsätta, amnestin till trots. Vid ett tillfälle gick det illa. Kaplanen Richard de Folville, en av bröderna, jagades 1341 in i ett kyrktorn i Teigh i Rutland, där han skyddades av kyrkans fristadshelgd. Fast beslutna att inte låta skurken slippa undan lät lagens män under sir Robert de Colville belägra kyrkan. En man dödades av Richard och många sårades, men till slut tillfångatogs kaplanen och halshöggs på platsen för gripandet.

Gängledaren Eustace de Folville avled 1346, kriminell in i det sista men likväl en fri man som förunnades en fridfull död. Han hade då 20 år av brottslig verksamhet bakom sig. Eustace var under alla dessa år ett levande bevis på att brott lönar sig.

Om vi granskar Folvillarna i sömmarna visar det sig att de påminner en hel del om den bild vi har vant oss vid att associera med historier om fredlösa och andra brottslingar. Eustace var inte ledare för en liten familjekrets utan för ett organiserat band. Han var ”sällskapets ledare”, lat. capitalis de societate. Om han hade levt på 1900-talet hade vi förmodligen kallat honom ”gudfader” och hänvisat till hans organisation som en maffia. Folvillarna hade gott om anhängare ute i bygderna, folk som hade lättare att sympatisera med Eustace de Folville än med kungens domare och sheriffer. De män de angrep, i synnerhet Bellers och Willoughby, var ämbetsmän som gjort sig hatade och avskydda genom (åtminstone i Willoughbys fall) korruption. För många engelsmän i mitten av 1300-talet framstod förmodligen Eustace de Folville som en hjälte.