Hur gammalt är det japanska kejsardömet?

Enligt klassiskt japanskt historieskrivande är de japanska kejsarna ättlingar till solgudinnan Amaterasu, en av shintoismens viktigaste gudomligheter. Historierna om henne kan spåras till de båda historieverken Kojiki och Nihon Shoki; det förstnämnda skrevs omkring 710, det sistnämnda omkring 720. Ingen seriös historiker uppfattar idag dessa texter som trovärdiga vad de äldsta faserna beträffar, något som har medfört att den förste kejsare som pekas ut – Jimmu (ca 660 f.Kr) – numera betraktas som en sagofigur.

Första gången vi hör talas om Japan i samtida källor är år 57 e.Kr., då landet nämns i en kinesisk redogörelse. Japanerna kallas wa och sägs utgöra mer än hundra stammar. Inget sägs om att de skulle ha lytt under en kejsare, men i en kinesisk notis från tidigt 100-tal nämns en japansk kung vid namn Suisho. I en kinesisk källa från 200-talet anges att ett japanskt rike hade grundats genom en sammanslagning av en mängd stammar och att det lydde under en drottning vid namn Himiko. Hennes rike, Yamatai, har varit föremål för långa kontroverser japanska historiker emellan, men ingen konsensus har uppnåtts rörande var det låg. Till problemen hör att varken Kojiki eller Nihon Shoki nämner Himiko vid namn, något som har lett till misstanken att hon medvetet utelämnats ur skildringarna av politiska skäl.

Vi står på fastare historisk grund under de påföljande seklerna, då ett maktcentrum växte fram i provinserna Yamato och Kawachi. Tack vare uppförandet av megalitiska gravhögar, så kallade kofun, är det även möjligt att analysera utvecklingen arkeologiskt. Flertalet historiker menar att det var i detta skede som de institutionella föregångarna till det japanska kejsardömet växte fram. Som den förste härskaren som med säkerhet kan beläggas brukar Kinmei (d. 571 e.Kr.) anges, men det är fullt möjligt att de härskare som placeras närmast före honom i den traditionella regentlängden också är historiska.

Tack vare nära relationer till fastlandets riken influerades Yamatohärskarna av kinesisk kultur, liksom av koreansk, vilket på 500-talet resulterade i spridning av buddhismen, konfucianska idéer och statsrättsligt tänkande som starkt påminde om Kinas. Detta medverkade kraftigt till omvandlingen av tidigare herravälden i riktning mot det kejsardöme som ännu existerar. År 607 hade utvecklingen gått så långt att en japansk diplomatisk beskickning till Kina hävdade att de båda staterna var jämbördiga med varandra.