Mordet på Tord Bonde

I redogörelser för äldre svensk litteratur berättas om ”visan om Tord Bondes mord”, en särdeles blodig historia om förräderi och yxmord. Vem var Tord Bonde? Har visan en verklighetsbakgrund?

Javisst. Tord Bonde var Sveriges marsk och ledande fältherre i kriget mot Kristian I på 1450-talet. År 1455 hade han i uppgift att försvara Västsverige och, om möjligt, föra över kriget på danskt eller norskt område, ett uppdrag som han klarade av med bravur. Efter att ha kastat ut Kristian I:s trupper anlade Tord Bonde två klippfästen vid nuvarande Göteborg i syfte att blockera Älvsborg (som hölls av danskarna). Medan detta arbete pågick skyndade Tord Bonde söderut och stormade Danaborg, en nyuppförd dansk fästning i Finnveden. Det är inte känt exakt var befästningen låg, men en god gissning är Torsborg, en moränkulle med torrgrav och vallgravar belägen sex kilometer söder om Tofta bro, vid Lagans utlopp ur Vidöstern.

Efter väl förrättat värv i Finnveden vände Tord Bonde åter mot norr och gick under vintern över gränsen till Norge. En betydande del av Bohuslän underkuvades, och erövringen säkrades genom en nyuppförd befästning, Karlsborg. Exakt belägenhet är okänd, men man har gissat på en plats vid Åbyfjorden, mitt emellan Göta älvs mynning och Svinesund. Den norske riddaren Kolbjörn Gerst, Kristian I:s hövitsman på Bohus, gick till motangrepp i början av 1456. Enligt Sturekrönikan, som säkert överdriver i sin iver att hölja ära över hjälten, uppgick den norska styrkan till så många som 3 000 man och den svenska till blott 300. Angreppet på Karlsborg blev likväl ett fiasko. Herr Tord genomförde segerrika utfall mot norrmännen och lyckades till och med ta herr Kolbjörn till fånga.

Under de månader som följde förblev Tord Bonde på Karlsborg, men vid pingsttiden mördades han i sömnen av sin egen underbefälhavare, en danskfödd man vid namn Jöns Bosson. Denne lär därefter ha plundrat borgen och beslagtagit vapen, varpå han seglade till Danmark.

Efter sin död kom Tord Bonde att spela en stor roll i svensk propaganda. Jöns Bossons handling var just ett sådant brott som dåtidens skribenter älskade att brodera ut i ödesmättade, sentimentala dikter. I ”visan om Tord Bondes mord” framställs den mördade marsken som en ädel hjälte som gick till vila ”trött av storm och strid”, varpå hans baneman klyver hans huvud ”i axeln ned” och liknas vid kristenhetens ärkeförrädare: ”Som Judas förrådde vår herre Krist, / så förrådde Jöns Bosson marsken förvisst; / ack, finge han något av Judæ lön, / och fore han värre, det vore vår bön.”

På 1400- och 1500-talen var dessa och andra rim om Tord Bondes död populära i Sverige. Tord Bonde blev en martyr för kampen mot dansken, ungefär som Malcolm Sinclair blev en martyr för kampen mot ryssen på 1700-talet. I 1460-talsskriften ”Danske Kong Kristierns handel” påstås att Kristian I själv beordrade mordet. I Sturekrönikan betecknas Jöns Bosson som en typisk dansk, en man vars svekfullhet sitter i ryggmärgen, och mordet framställs som det levande beviset på den äktdanska trolösheten. I patetiska ordalag skildrar krönikören hur Jöns Bosson går in till Tord Bonde med djävulen i sitt hjärta och klyver den intet ont anande marskens huvud ”i axla nidher”.