Hur blev prins John en skurk?

I de medeltida balladerna om Robin Hood nämns inte prins John, men i moderna filmer, inte minst hos Disney, är han ofta en ondsint skurk. Hur fick prinsen denna föga tacksamma roll i modern populärkultur?

Att det dröjde länge innan prins John införlivades med legenden om Robin Hood beror på att det även dröjde länge för hans bror Rikard Lejonhjärta. Till en början kallades kungen i balladerna för det namn den engelske kungen för tillfället råkade ha – Edvard under senmedeltiden, Henrik under första hälften av 1500-talet, och så vidare. Först när legenden hade förlagts till 1190-talet kunde prins John, alias den blivande kung Johan utan land, inleda sin skönlitterära karriär som elak förtryckare och usurpator. Prinsen gör entré i Robin Hood-världen genom Anthony Mundays dramer från 1598 och 1599, i vilka han är djupt förälskad i Robins kvinna. Mestadels uppträder han dock ädelmodigt, även om han har ett hett temperament och begärligt betraktar sin broders tron. Skurkarna i dramerna är snarare de förrädare, onda även i prins Johns ögon, som ombesörjer Robin Hoods fall: Robins steward Warman, priorn Gilbert och sir Doncaster.

Det dröjde till 1800-talets romaner innan prins John antog de ondsinta proportioner vi är vana vid att associera med gestalten. I Walter Scotts Ivanhoe (1819) är han en politisk skurk, en fiende till den legitima kungamakten representerad av Rikard. I Thomas Love Peacocks Maid Marian (1822) är han, liksom hos Munday, primärt intresserad av Jungfru Marian, och kärlekstemat gör honom till en romantisk skurk. I filmen Robin Hoods äventyr (1938) uppträder prins John (Claude Rains) som andreskurk vid sidan av sir Guy av Gisborne (Basil Rathbone). Han fuskar till sig skatteinkomster och krona, älskar ett nesligt förräderi men ser helst att andra gör det smutsiga hantverket medan han själv är någon annanstans. Som filmfigur är hans enda uppgift att ställa till elände, så att sir Guy, Jungfru Marian och Robin Hood får en anledning att konfrontera varandra.

Just detta – närvaron av andra skurkar, exempelvis sir Guy och sheriffen av Nottingham – gjorde att det dröjde länge innan prins John fick breda ut sig på filmduken på allvar. Det verkliga genombrottet kom först i Disneys Robin Hood (1973). Här lider han av kronisk girighet och har som favorithobby att sitta och leka med guldmynt. Han är maktlysten och skrockar förtjust power!, power! i filmens inledande sekvens. Därtill kommer att han är vidskeplig, fåfäng och allergisk mot kritik, även skämtsam sådan i form av nidvisor. I filmens tredje huvuddel är prins John dessutom sjukligt paranoid och besatt av tanken på att fängsla filmens hjälte.

Uppfattningen av prins John som Robin Hoods store motståndare är alltså en sentida Disneyinnovation. Så skurkaktig och elak som i denna tecknade version av legenden har prinsen aldrig varit, varken tidigare eller senare.