Merovingernas fall

I mitten av 700-talet uppsteg den mest ryktbara dynastin i det tidigmedeltida Europa på tronen i det frankiska riket – karolingerna. Men detta kungahus, Pippin den lilles och Karl den stores ätt, hade ju föregångare som satt på tronen när de tog över makten. Merovingerna hade härskat i regionen sedan 400-talet. Hur kunde merovingerna mista sitt inflytande? Stämmer det att de förslöades och helt enkelt blev för lata för att härska?

Just denna förklaring kan man faktiskt läsa sig till i flera gamla historieböcker. Ofta förläggs inledningen på det merovingiska förfallet till decennierna efter Dagobert I:s död år 639. Därefter skall de merovingiska kungarna, kan man läsa, ha varit för unga och ointresserade för att ägna sig åt politiska och militära göromål.

Håller källtexterna med om denna uppfattning? Inte helt. Det stämmer att stormännens inflytande stärktes i mitten av 600-talet, bland annat till följd av att kungarna ofta var minderåriga, men när de väl växt upp lyckades de i regel ta tillbaka inflytandet och härska likt äldre generationer av dynastin. Problemet var att stormännen öppet ifrågasatte merovingernas pretentioner. Till skillnad från tidigare, då undanröjandet av frankiska kungar hade varit en merovingisk familjeangelägenhet, agerade nu stormännen på egen hand. Kraftfulla monarker, som Childerik II (d. 675), mördades när de hotade vissa stormannagruppers intressen. Efter mordet på Childerik bröt sig för övrigt det sydfrankiska Akvitanien loss under den mördade kungens vasall Lupus, som vägrade erkänna de nya makthavarnas legitimitet.

I synnerhet de merovingiska monarkerna från ca 680 till mitten av 700-talet har traditionellt beskrivits som rois fainéants, ”kungar som inte gör något”. Enligt äldre historieskrivning skall de ha kontrollerats av sina rikshovmästare, vilka stödde sig på egna jordegendomar och på soldater som endast var lojala mot dem själva. Man har i synnerhet pekat på Pippin av Herstals seger i slaget vid Tertry år 687, en händelse som skall ha markerat de blivande karolingernas avgörande steg mot maktens högsta boningar via rikshovmästarämbetet. Numera är historikerna inte lika säkra på denna tolkning av de fåordiga och motstridiga källorna. Den text som tidigare gavs tolkningsföreträde, Annales Mettenses Priores, skrevs långt efter att händelserna utspelade sig och hade som syfte att skildra historien ur ett karolingiskt perspektiv. Med hjälp av källkritik och utnyttjande av andra källor har forskarna på senare tid uppvärderat de merovingiska kungarnas insatser fram till 710-talet. Ända till detta decennium fortsatte kungahovet att fungera som centralt politiskt forum.

År 714, då rikshovmästaren Pippin av Herstal avled, utbröt en politisk kris. Pippins arvtagare, främst grupperade kring änkan Plectrude och hennes fiende Karl (son till Pippin och en annan kvinna), kastade sig över varandra i kampen om den avlidnes maktposition. Lokala ledare gjorde sig självständiga eller självstyrande, såsom biskopen av Auxerre och stormannen Antenor i Provence. Först efter några intensiva år av växlande krigslycka stod det 719 klart att Karl hade segrat. Den siste merovingern som bevisligen utövade faktisk kungamakt, Chilperik II (d. 721), utlämnades detta år till Karl av Eudo, den självständige härskaren av Akvitanien, till vilken kungen tagit sin tillflykt.

Därmed var Karl, för eftervärlden känd som Karl Martell (”Hammaren”), efter vilken den karolingiska dynastin är uppkallad, teoretiskt sett lika inflytelserik som hans fader Pippin hade varit två decennier tidigare, men i praktiken var hans ställning instabil. Till skillnad från fadern, som tycks ha kunnat regera i fred vid merovingernas sida under vissa perioder, tvingades Karl tillbringa nästan hela sin regeringstid i fält för att bemöta hotet från frankiska maktrivaler och besvärliga grannar – saxare, alemanner, bajuvarer, akvitanier, araber, friser, med flera. När Karl dog 741 efterlämnade han ett endast nödtorftigt säkerställt välde till sönerna Pippin och Karloman, vilka omgående måste dra ut i fält för att kuva de uppror som inte lät vänta på sig. Pippin och Karloman tvingades föra sina krigare fram och tillbaka mellan Lech i öster och Loire i väster. Fienderna var så många att det inte kunde bli tal om något slutligt underkuvande i första krigsomgången, något som gjorde det möjligt för ett redan besegrat folk att göra uppror på nytt efter att stridsdammet lagt sig och de karolingiska ryttarna försvunnit vid horisonten. Trött på alla fälttåg abdikerade Karloman 747 och gick i kloster i Italien, överlämnande hela riket åt brodern Pippin ”den lille”.

Inte förrän 749 var de frankiska kärnländerna och hertigdömena öster om Rhen någotsånär pacificerade. För första gången på länge upplevde frankerriket en fredsperiod på ett par år. Pippin kände sig i detta läge så säker att han bestämde sig för att avsätta den merovingiska dynastin och själv låta utropa sig till kung. Påven, som var angelägen om en allians med karolingerna gentemot langobarderna (vilka hotade Rom), godkände planerna. År 751 förpassades därför den siste merovingiske kungen, Childerik III, till ett kloster, och Pippin uppsteg på den frankiska tronen som den förste kungen av den karolingiska dynastin. Även Childeriks son internerades i ett kloster.