Dick Harrison
Brasilien var det sista västland som avskaffade slaveriet. Så skedde trots att omkring en fjärdedel av landets invånare var slavar och trots att landets slavägare hade stått emot trycket från omlandet i decennier. Vad fick brasilianarna att till slut ge med sig?
Ett skäl var arméns betydelse, särskilt under och efter kriget mot Paraguay 1865–1870. Omkring 6 900 svarta, som tidigare tjänat som slavar, enrollerades i de brasilianska väpnade styrkorna. Svarta soldater med ofri bakgrund hade funnits i Brasilien även tidigare, men först nu blev slavrekrytering öppet sanktionerad av myndigheterna. De svarta soldater som överlevde kriget mot Paraguay blev kvar under fanorna i några år efter krigsslutet, därtill tvingade av sina kontrakt. Följden blev att den brasilianska armén kom att utvecklas till något av en institutionell abolitionist som inte sällan vägrade att agera militärt mot förrymda och upproriska slavar.
Slaveriets avskaffande var icke desto mindre en lång och mödosam process. År 1871 stiftades en lag som gav samtliga brasilianare frihet vid födseln, men i praktiken var lagens verkningar små eftersom friheten villkorades mot dagsverken och ekonomisk kompensation. Slutstriden mot ofriheten ägde rum på 1880-talet och antog formen av omfattande oroligheter med slavarna själva som huvudaktörer. I vissa nordliga provinser, till exempel Ceará, avskaffades slaveriet på relativt fredligt vis (1884), men när oroligheterna nådde São Paulo i söder började slavarna agera självsvåldigt. Uppmuntrade av abolitionistpropaganda bröt tiotusentals ofria upp från plantagerna i slutet av 1886. Massrymningarna spred sig till andra provinser och var inom kort ett nationellt fenomen. Hela näringslivet hotades och situationen blev ohållbar.
I sitt stora årliga tal 1887 hänvisade kejsar Pedro II till slaveriet som ett ont som under alla omständigheter måste utrotas. Året därpå, 1888, avskaffades slaveriet villkorslöst i hela Brasilien.