Sveriges äldsta kungaskulptur

På senare tid, tack vare Jan Svanbergs forskning, har det framkommit att Birger jarl och hans söner Valdemar och Magnus finns avbildade i form av konsolhuvuden i Varnhems klosterkyrka respektive Skara domkyrka. Men vilken är Sveriges äldsta kungliga skulptur som visar hela kroppen och inte bara huvudet?

Den äldsta skulptur av detta slag som jag känner till är skulpturen av Karl Knutsson, som hann bli riksföreståndare en gång och kung fyra gånger (tre gånger av Sverige, en gång av Norge) innan han avled 1470. Skulpturen, som idag finns på Gripsholms slott, har med stor sannolikhet ursprungligen tillhört den kända skulpturgrupp, tillverkad av Bernt Notke, som står i Storkyrkan i Stockholm och kallas ”Sankt Göran och draken”. Här ser vi riddaren Göran – som uppenbarligen symboliserar riksföreståndaren Sten Sture den äldre, vars frälsevapen syns på hästens länd och remtyg – och dennes drakfiende (förmodligen symboliserande Danmark) och den väna prinsessan som måste skyddas (Sverige). En figur saknas: prinsessans fader kungen, som borde befinna sig på kastellet och blicka ut över händelseförloppet, alldeles som Karl Knutsson gör i den skulptur som finns på Gripsholm: han knäböjer bakom en vapensköld med Sveriges tre kronor, Norges lejon och i mitten den båt som signalerar att vapnets bärare tillhör huset Bonde. Karl Knutsson var Sten Stures morbror och hans närmaste företrädare som officiell beskyddare av Sverige. Det är alltså inte märkligt att herr Sten instruerade Bernt Notke att avbilda Karl Knutsson i rollen som kung i Sankt Göran-gruppen.

Bernt Notke har skickligt framställt kungens anletsdrag och hans svallande hår, bilden av en härskare med såväl kraft som pretentioner. Senare tiders bedömare har dock gjort motstridiga tolkningar av skulpturens människobild. I artikeln om Karl Knutsson i Svenskt biografiskt lexikon (1973–1975) skriver Kjell Kumlien att skulpturen visar ”bilden av en trött äldre man”. Han tillägger att den kanske är realistisk, eftersom skriftkällorna tyder på att Karl Knutsson ”redan flera år före sin död var åldrad och djupt besviken”. Själv ser jag snarare en trotsig, självmedveten kung, allt annat än trött men ärrad av tiden, märkt av ett hårt och växlingsrikt liv.