Dick Harrison
Många av de stilbegrepp som förekommer i konsthistorien introducerades i efterhand och var till en början pejorativa, närmast en typ av intellektuella skällsord. Ett typiskt exempel är termen ”gotisk”, lanserad av renässansmålaren och -skribenten Vasari i mitten av 1500-talet, som uttryckte starkt nedsättande värderingar om medeltida konst och arkitektur. Men hur är det med termen rokoko? Den stilen efterträdde ju den ofta sönderkritiserade barocken. Var även rokoko en nedsättande benämning som introducerades i efterhand?
Ja, faktiskt. Liksom alla stilar blev även rokokon till slut utkonkurrerad. Nyklassicismen slog ut den under 1700-talets andra hälft, och på 1800-talet betraktades rokokon länge som hopplöst föråldrad. Det var vid denna tid, på 1830-talet, som begreppet rokoko lanserades på allvar och började dyka upp i uppslagsböcker och andra referensverk i Frankrike och Storbritannien. Termen var nedsättande och syftade på all möjlig konst, design och arkitektur som sett dagens ljus under den epok då Ludvig XV var kung av Frankrike. 1830-talets kritiker menade att rokokon utmärktes av lättsinne, ytlighet och dålig smak i allmänhet.
Det är inte säkerställt hur ordet bildades. En vanlig uppfattning är att det bygger på de franska orden rocaille (sten, klippa) och coquilles (snäckor), eftersom det finns gott om dekorativa klippor och snäckor i de konstverk som skapades i mitten av 1700-talet. En alternativ förklaring går ut på att ordet rokoko är bildat genom en kombination av rocaille och italienskans barocco (en oregelbundet formad pärla).