Är Balder en kristen uppfinning?

Den fornnordiske guden Balder ger ett kristet intryck – en ljusgud som dödas men som skall återkomma för att härska i en tid av allmän fred. Finns det belägg för att Balder dyrkades under förkristen tid, eller rör det sig om ett kristet tillägg till den fornnordiska religionen, i syfte att göra denna mer rumsren? Snorre Sturlassons skildring av Balder tillkom ju först på 1200-talet, Saxo Grammaticus berättelse omkring 1200 och eddadikterna är svårdaterade.

Vi har inga konkreta uppgifter om en kult av Balder, men det är inte underligt. Sådana uppgifter saknas om nästan alla förkristna gudomligheter i Norden. Däremot har vi belägg för att Balder förekom i religiösa sammanhang innan nordborna och deras kontinentala grannar anammade kristendomen. Det mest kända exemplet är den andra av de så kallade Merseburgbesvärjelserna, som nedtecknades på fornhögtyska på 900-talet; forskarna är överens om att besvärjelserna är betydligt äldre än så. I den andra besvärjelsen berättas att Balder, som här även kallas Phol, är ute och rider med Wodan (Oden). Hans häst drabbas av vrickning, men Oden botar den genom en trollsång. En del av texten lyder i översättning så här: ”Phol och Wodan / red i skogen. / Då fick Balders fåle / sin fot stukad.” Utöver detta har det spekulerats kring en latinsk votivinskrift från Utrecht, daterad till 200-talet eller 300-talet e.Kr. Möjligen – men detta är omdiskuterat – kan ett personnamn i inskriften tolkas som Baldruo, dativ av  Baldruus/Balder (”åt Baldruus/Balder”).

Andra belägg för kunskapen om Balder i förkristen tid kommer från ortnamnsfloran i Norge: Balleshol, Baldrsberg, Baldrsheimr och Baldrsnes.