Begick Tjajkovskij självmord?

Frågan har stötts och blötts många gånger, och den återkommer ofta till undertecknad. Bakgrunden är det till synes obegripliga faktum att Pjotr Tjajkovskij, som redan i livstiden, med rätta, hyllades som en av världens största kompositörer, plötsligt dog vid 53 års ålder, på toppen av sina framgångar, kort tid efter framförandet av den mästerliga sjätte symfonin. En sådan död kan rimligen inte, har många menat, ha varit naturlig. Eftersom Tjajkovskij inte blev mördad begick han väl antagligen självmord – åtminstone enligt ett flertal konspirationsteorier.

Den 6 november 1893 (eller den 25 oktober, enligt dåtida rysk tideräkning), nio dagar efter succépremiären på den sjätte symfonin, avled Tjajkovskij i Sankt Petersburg. Den officiella dödsorsaken var kolera, som han antagligen skall ha ådragit sig genom att dricka förorenat vatten några dagar tidigare, men det dröjde inte länge förrän idéer om självmord började dyka upp. Gissningarna grundade sig bland annat på vad man uppfattade som sunt förnuft: hur kunde Tjajkovskij ha varit så dum att han drack vatten som inte kokats samtidigt som en koleraepidemi härjade i staden?

De flesta konspirationsteorier grundar sig på att kompositören var homosexuell, något han gjorde vad han kunde för att dölja. Den mest berömda hypotesen, som presenterades så sent som 1979, går ut på att Tjajkovskij dömdes att begå självmord av en sluten grupp av f.d. skolkamrater, som möttes i en ”hedersdomstol” för att avgöra hur det faktum att kompositören gjort olovliga närmanden mot en ung man skulle bemötas. Tjajkovskij accepterade domslutet och tog sitt liv, förmodligen genom att svälja arsenik. Symptomen av en sådan förgiftning påminner så mycket om kolera att självmordet kunde maskeras som en naturlig död.

Inga belägg finns för hypotesen, inte heller för idén att kompositören skulle ha tagit sitt liv på order av tsaren (vilket vissa har menat) eller att han skulle ha begått självmord till följd av en personlig livskris. Det finns till och med hypoteser som går ut på att koleradöden i sig var självmord: att kompositören, till följd av olycklig kärlek, svalde ett glas förorenat vatten för att dö i kolera och därmed inte dra skam över sin familj genom en annan typ av död.

I mina öron förefaller sistnämnda idé mer än lovligt befängd, med tanke på hur mycket lättare, och mindre plågsamt, det hade varit att exempelvis råka falla från en balkong eller trilla i Neva. Tills mer konkreta fakta dyker upp, till exempel genom undersökningar av Tjajkovskijs lik, är det lika bra att vi lämnar konspirationsteorierna därhän och accepterar det läkarutlåtande som faktiskt gjordes: att kompositören lämnade det jordiska på grund av att han sveptes bort av en epidemi som just då drog fram genom den ryska huvudstaden.