Dick Harrison
Sapfo, som levde på ön Lesbos på 600- och 500-talen f.Kr., har ända sedan antiken gällt för att ha varit en av världens främsta lyriker. Det finns inget skäl att ändra den uppfattningen. Jag har haft förmånen att läsa grekiska på Lunds universitet och som en del av studierna översätta hennes verk från original till svenska, och jag får fortfarande rysningar när jag minns hur kusligt bra dikterna var. Men Sapfo, och hennes hemö, har också gett namn åt kvinnlig homosexualitet: sapfisk kärlek och lesbisk kärlek. Var verkligen Sapfo lesbisk? Eller rör det sig om ett missförstånd?
En sak är helt klar: det dröjde ända till 1800-talet innan orden sapfisk och lesbisk började användas på det sätt som sker idag. Dikterna själva lämnar inga goda ledtrådar till författarinnans sexuella böjelser. ”Jaget” i Sapfos dikter uttrycker visserligen stundom starka känslor för kvinnor, men i andra dikter uttrycker ”jaget” starka känslor för män. Det verkligt besvärande är att vi inte vet om ”jaget” är författarinnan själv, eller om hon lägger ordet i någon annans mun. Klockrena exempel på skildringar av kärlekshandlingar mellan kvinnor saknas dessutom i Sapfos lyrik – det finns ett antal omdiskuterade gränsfall, men inget som forskarna är överens om. Ett annat problem är genren. Det ingick i 600- och 500-talens grekiska poesi att måla upp bilder av starka romantiska band människor emellan (oavsett kön), och Sapfo kan mycket väl ha anpassat sig efter vad som förväntades.
Den trista sanningen är att vi vet ytterst lite om Sapfos liv. Den ofta förekommande uppfattningen att hon fungerade som ledare för en flickskola är ett påhitt från 1800-talet, då man sökte göra hennes samhällsfunktion begriplig för samtiden. Hennes roll på Lesbos, liksom hennes sexualitet, förblir en gåta.