Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Frågan har dykt upp många gånger. Var Bamse, världens starkaste björn och en av de kändaste svenska seriefigurerna, en kommunist? Idag är han det självfallet inte, men hur var det under seriens klassiska dagar på 1970- och 1980-talen? Fick de barn som läste om kapitalistdjuret Krösus Sork och den rättfärdiga björnen Bamse i själva verket i sig propaganda?

Kommunist är väl att ta i, men nog var Bamseserien vänstervriden. Rune Andréasson, seriens skapare, sökte aldrig dölja det och tog inte avstånd från uppenbara politiska värderingar som publicerades i tidningen, inte ens efter det att felaktigheter påpekats offentligt. Det mest kända exemplet är en notis från Bamse 4 1983, som hyllar Mao Zedong och den kinesiska revolutionen. Enligt detta nummer av Bamse hade Kina tack vare kommunistsegern 1949 blivit ett bättre samhälle, där man delar rättvist på maten och ”ingen svälter”. Med tanke på de tiotals miljoner svältoffren under ”det stora språnget framåt” är det inte svårt att förstå att serien drog på sig kritik för vänstervriden historieförfalskning.

Problemet är emellertid större än så. Bamse är bara ett exempel ur högen. Från slutet av 1960-talet till mitten av 1970-talet upplevde det svenska samhället en stark social mobilisering med markanta vänsterförtecken. De ansvariga för den nya kanalen TV2 påstods upprepade gånger genomföra en vänstervridning, vilket de inte heller förnekade. I många tv-program, även för barn, anfördes utvecklingen i östblocket som en positiv modell för samhällsbyggande. I skolorna fick man se tv-filmer som hyllade kulturrevolutionen – jag minns dem själv, och jag bodde, väl att märka, i ett villaområde med liten kvartersskola i en liten skånsk kommun som dominerades av borgerliga politiker.

Sett ur tidsandans perspektiv var alltså Rune Andréasson helt normal. Inte ens om vi begränsar oss till seriemediet stack Bamse ut. Det förekom till och med skildringar av strejker och demonstrationer mot stat och kapital även i de svenska Kalle Anka-tidningarna och -pocketarna, utan att någon tog särskilt illa upp.