Hyrax Hill

Idag är det dags för nästa historiska utflykt i de östafrikanska sevärdheter som under detta år finns i rikt mått runt omkring mig. Turen har kommit till en av Kenyas främsta arkeologiska fyndplatser, Hyrax Hill i Nakuru, ett par timmars bilresa nordväst om Nairobi, inte långt från Nakurusjöns nationalpark med noshörningar och flamingos. Många turister besöker sjön, men nästan ingen Hyrax Hill.

När de flesta tänker på kenyansk arkeologi är det familjen Leakey och fynden av tidiga hominider som kommer i fokus, men Hyrax Hill tillhör en betydligt senare fas i historien, med viktiga fynd från sten- och järnålder. Själva kullen är cirka 500 meter lång och reser sig 50 meter ovanför slättlandet i Rift Valley, med vid utsikt. Namnet kommer av att det tidigare fanns gott om klippgrävlingar (hyraxar) där.

Louis Leakey upptäckte att orten var arkeologiskt intressant 1926, men det dröjde till 1937 innan utgrävningar inleddes under hustrun Marys ledning. Hon fann lämningar efter bosättningar, gravar och en fästning med stenmurar på toppen av kullen, det vill säga vad vi i Sverige skulle kalla en fornborg. Påföljande utgrävningar vidgade arkeologernas vyer ytterligare. Till Mary Leakeys mest fascinerande fynd hör lämningarna efter 19 skelett (flertalet manskroppar) från stenåldern, varav majoriteten hade halshuggits och placerats på märkliga sätt i gravarna, som om det rörde sig om rester av människooffer, rituella bestraffningar eller fruktan för att liken skulle gå igen.

Numera vet vi att Hyrax Hill har bebotts av och till från yngre stenålder, närmare bestämt från perioden ca 3000–1500 f.Kr., till sen järnålder, kanske ända till decennierna kring 1800. Tack vare utgrävningar på 1980-talet har arkeologer fastlagt att området var bebott och intensivt utnyttjat under vad som i Europa kallas senmedeltid och renässans. Just denna bebyggelse har förknippats med sirikwafolket, som dominerade regionen från Turkanasjön i norr till Eyasisjön i söder mellan, har man antagit, 1000-talet och 1500-talet. Sirikwafolket har sedan länge försvunnit och är bara känt genom de berättelser och under de benämningar som dagens folk använder om sina föregångare (masaierna kallar dem eboratta, kikuyerna enjoe). En grupp inom kalenjinfolket kallar det silikwa och gör gällande att de ägnade sig åt jordbruk och utvecklade konstbevattning. Eftersom de sägs ha haft ett för övriga folk obegripligt tungomål brukar forskarna mena att de talade ett kushitiskt språk. Till de typiska lämningarna av silikwakulturen hör boskapsfållor i form av runda fördjupningar i marken med en diameter på mellan 10 och 20 meter, så kallade Silikwa Holes. De anlades gärna på kullar, som på Hyrax Hill, och omgavs av murar eller palissader. Utanför dessa fållor byggde silikwafolket sina egna bostäder.

En nutida besökare i Nakuru har lättast att se lämningarna efter en frilagd boskapsfålla (det har funnits många fler, men de kan inte besökas), borgen högst upp på kullen, dit det går en promenadstig, och resterna efter de järnåldersbosättningar som anlades i närheten av den med en skylt utmärkta begravningsplatsen från stenåldern (”Site 1”). Det finns även ett mindre museum på platsen, med en modell av kullen, men detta är i stort behov av renovering och utveckling – således nämns ingenting om de besynnerliga stenåldersbegravningarna i museet. Överhuvudtaget lämnar flertalet kenyanska museer mycket övrigt att önska – inte för att man har ont om föremål och historia utan för att resurser saknas.

För bilder på platsen, se min hustrus blogg.