Den norska Grunnloven

Hur radikal och speciell var egentligen den norska Grunnlov (grundlag) som antogs för snart 200 år sedan?

Grunnloven var förvisso ett radikalt dokument, sett ur nordisk synvinkel, men det är bättre att säga att den speglade tidsandan. Inget i den var direkt nyskapande, om vi betraktar den ur ett internationellt perspektiv. Snarare återspeglade den de ideal som även varit vägledande för exempelvis USA:s konstitution och de diskussioner om samhällskontrakt mellan styrande och styrda som varit i svang under hela 1700-talet. Den svenska regeringsformen av 1809 var samma andas barn, liksom 1812 års spanska konstitution. Här finns rousseauanska influenser (idén om en regim vald av folket), influenser från Montesquieu (maktfördelning mellan lagstiftande, utövande och dömande makt) och idéer som vuxit fram under franska revolutionen. Det är fel att hävda att Grunnloven var före sin tid: den stod fjärran från våra dagars demokrati och saknar paragrafer som kräver parlamentarism (dvs. att regeringen skall avspegla Stortingets sammansättning och därmed folkviljan – detta infördes i Grunnloven så sent som 2007, mer än hundra år efter det att parlamentarismen slagit igenom i praktiken).

Grunnloven godkändes inte av de församlade i Eidsvoll den 17 maj 1814, vilket man brukar tro, utan redan den 16 maj. Att det likväl är den 17 maj som firas som norsk nationaldag beror på att den nyvalde norske kungen Christian Frederik mottog dokumentet denna dag, varför Grunnloven formellt daterades till detta datum. (Det dröjde faktiskt till den 18 maj innan alla underskrifter var på plats.) Den 4 november samma år, sedan Norge förlorat kriget mot Sverige och Christian Frederik tvingats abdikera, justerades Grunnloven så att de paragrafer som blockerade för en personalunion togs bort. Detta ändrades på nytt i samband med unionsupplösningen 1905.

Till de inslag i 1814 års Grunnlov som är mest stötande i en modern människas ögon är de förbud mot judar, munkordnar och jesuiter som återfinns i paragraf 2. Judeförbudet upphävdes 1851 men återinfördes temporärt av Quisling under andra världskriget, munkförbudet 1897 och jesuitförbudet 1956.

Till andra intressanta aspekter i Grunnloven hör dess säregna språk. Eftersom den skrevs på den danska som var skriftspråk i Norge 1814 ligger språket i Grunnloven en bra bit från dagens norska, både bokmål och nynorsk. Alla tillägg och ändringar har gjorts på 1814 års skriftspråk, låt vara att smärre lingvistiska korrigeringar har skett, framför allt 1903. Språket ger, med andra ord, ett synnerligen ålderdomligt intryck. I år kommer dock två likvärdiga versioner av Grunnloven – en på bokmål och en på nynorsk – att presenteras.

För övrigt bör det nämnas att Grunnlovens tilkomst och bakgrund, samt det faktum att Sverige från och med i år har haft fred i 200 år, är föremål för ett stort seminarium i Bernadottebiblioteket i Stockholm den 5 maj, följt av en konsert i Slottskyrkan, då F.A. Reissigers ”Requiem for kong Carl Johan” för första gången framförs i den svenska huvudstaden. Verket uruppfördes efter kungens död 1844 i Christiania (Oslo) och glömdes senare bort, men noterna hittades av en slump i en skola i Göteborg på 1970-talet. Jag skulle själv ha medverkat i seminariet, men min långvariga vistelse här nere i Kenya har dessvärre omöjliggjort min medverkan.