När uppstod renässansbegreppet?

1400- och 1500-talen förknippas i europeisk historia med renässansen – en pånyttfödelse för antikens konst, litteratur och arkitektur och en specifik kulturhistorisk era med Italien som centrum och Florens som nav. Men hur gammalt är renässansbegreppet? Användes det av renässansmänniskorna själva, eller introducerades det först i modern tid?

Den förste som, mig veterligen, brukade begreppet var italienaren Giorgio Vasari i sin berömda bok om konstnärers liv (Le vite de’ più eccellenti pittori, scultori ed architettori), som publicerades 1550. Det begrepp Vasari använde, rinascita (”återfödelse”), kan inte uttryckligen beläggas ha använts om företeelsen ifråga tidigare, även om det står bortom varje tvivel att många konstnärer och tänkare uppfattade sig som nyskapande individer i en ny tidsålder – en uppfattning som de, väl att märka, inte delade med alla andra i samhället. Vasari gjorde en poäng av att den konst renässanskonstnärerna producerade skilde sig markant från den föregående ”gotiska” (varmed han menade ”barbariska”) konsten under medeltiden. Vasari blev därmed även huvudansvarig för att införa termen gotisk om medeltida konst.

Begreppet slog emellertid inte igenom, vilket förklarar varför vårt svenska ord renässans inte kan härledas ur italienskans rinascita utan ur franskans renaissance. Det dröjde till 1800-talet innan termen blev populär, främst tack vare den franske historikern Jules Michelet. I boken Histoire de France (1855) syftade han mer på den vetenskapliga utvecklingen än den kulturella och lade större tonvikt vid händelser i Frankrike än i Italien. I nästa skede trädde schweizaren Jacob Burckhardt in på scenen och gav begreppet den innebörd det i mångt och mycket ännu har, detta genom sin mycket lästa bok Die Cultur der Renaissance in Italien (1860). Burckhardt har förvisso blivit hårt kritiserad, men hans grundidé om en ny era med individualism och nya tankesätt kommer fortfarande alltid i fokus när renässansen diskuteras.